Wrestlemania V

Vi skriver den  2 april 1989 och är därmed framme vid 1980-talets sista Wrestlemania. Den hölls liksom föregångaren i Trump Plaza Hotel and Casino i Atlantic City. Det är hittills enda gången två Wrestlemania i rad har hållits i samma arena och anledningen till det kan jag bara spekulera i. Kanske har Donald Trump ett wrestlingintresse (han har ju t.ex stulit Vince McMahons replik ”You’re fired” och gjort den allmänt känd) eller så fick WWF bara ett bra paketpris. Hursomhelst är vi tillbaks i Atlantic City för Wrestlemania V.
Nu har Wrestlemania fått den form jag känner igen från mina första år som wrestlingintresserad. Numera får man se alla brottare gå till ringen och de flesta har dessutom sin egen musik. Borta är alla gästtidtagare , -domare, -presentatörer och annat tjafs. De enda kändisar som medverkar är Run DMC som framför en Wrestlemaniarap och Morton Downey Jr, en för mig totalt okänd talkshowvärd som är med i en Pipers Pit (ett intervjusegment med Rowdy Roddy Piper).  Dessutom sitter Donald Trump givetvis vid ringside, men han medverkar inte aktivt. Wrestlemania V är också med sina 219 minuter den dittills längsta Wrestlemania-galan, ett rekord som skulle stå sig till 2001.
Galan inleds med att ”America the Beautiful” sjungs av…Rockin’ Robin, dåvarande dam-mästare. ”Sjunga” är kanske att ta i förresten, hennes röst är väl inte riktigt i Aretha Franklin-klass, utan snarare i Midi, Maxi och Efti-klass. Jesse ”The Body” Ventura (som kommenterar tillsammans med Gorilla Monsoon) blir min nya kommentatorfavorit genom att utbrista ”Dont give up your wrestling career” efter att sången är avslutad. För intervjuerna svarar denna gång Lord Alfred Hayes, som inte alls är i ”Mean” Gene Okerlunds klass.
Så till matcherna:
King Haku (w/ Bobby Heenan) vs Hercules Tydligen brottades Hercules som good guy också, något jag hade glömt. I denna match möter han Haku som fått överta Harley Races gimmick. Ingen av brottarna har dock fått överta Harley Races talang så därför får den här trista matchen, som Hercules vinner, en tvåa.
The Twin Towers (w/ Slick) vs The Rockers
Minns ni One Man Gang från Wrestlemania IV? Nu har han bytt gimmick till Akeem, the African Dream, vilket innebär att han har en poncho och en stickad hatt på sig till ringen och en blå kroppstrumpa med den afrikanska kontinenten påtryckt. Han är dck fortfarande fet och dessutom är han vitare än Michael Bolton. Hans tag-teampartner är Big Boss Man som är en ond fängelsevakt. Det som räddar denna match är alltså The Rockers, ett team som innehåller en riktig wrestlinglegend (och dessutom den enda WWF-brottare som fortfarande är aktiv) nämligen Shawn Michaels. The Rockers räddar trots förlusten matchen till en trea.
Brutus ”The Barber” Beefcake vs ”Million Dollar Man” Ted DiBiase (w/ Virgil)
Bägge brottarna blir uträknade och matchen blir alltså oavgjord. En tvåa får den.
The Bushwhackers vs The Fabulous Rougeaus (w/ Jimmy Hart)
De mer barnvänliga karaktärerna börjar göra sitt intåg i WWF nu. The Fabulous Rogeaus är bra brottare, men mot skojteamet Bushwhackers spelar det ingen roll. Bushwhackers vinner, slickar Seaan Mooney i ansiktet och barnen är nöjda. Jag är mindre nöjd och ger matchen en svag tvåa.
Mr.Perfect vs The Blue Blazer
Två kanonbrottare gör Wrestlemania-debut. Mr.Perfect känner nog de flesta till och Blue Blazer är förstås Owen Hart. De har en fartfylld, teknisk och mycket underhållande match. Tyvärr är den väldigt kort, drygt fem och en halv minut, och matchen får därför ”bara” en fyra.  Det är stor tragik att bägge två inte finns bland oss längre.
Demolition (c) vs Powers of Pain and Mr.Fuji  i en handikappmatch om Tag-team bältena.
Historien är att Mr.Fuji varit Demolitions manager men vänt sig mot dem och blivit Powers of Pains manager istället. Demolition beåller dock bältet i en helt ok match som får en trea.
Ronnie Garvin vs Dino Bravo (w/ Frenchy Martin)
Två halvkassa brottare i en match som man glömt bort timmen efter man sett den. En tvåa.
Strike Force vs The Brainbusters
Den här matchen är intressant av två anledningar. Dels är Brainbusters Arn Andersson och Tully Blanchard, 2/4 av original- Four Horsemen i deras enda Wrestlemaniaframträdande och dels är detta matchen där Rick Martel blir badguy efter att ha lämnat Tito Santana i sticket. Matchen är också helt ok, och får en trea.
Andre the Giant (w/ Bobby Heenan) vs Jake ”the Snake” Roberts
Nej, Andre kunde inte brottas vid denna tidpunkt.  Jake vinner på DQ och matchen får en etta.
  Honkt Tonk Man & Greg ”The Hammer” Valentine (w/ Jimmy Hart) vs The Hart Foundation
(Detta var innan Honky Tonk och Valentine började kalla sig Rythm and Blues.)
Hart Foundation är numera good-guys och får äntligen gå en normal tagmatch på Wrestlemania. De vinner en ok match som får en trea i betyg.
”Ravishing” Rick Rude (w/ Bobby Heenan) vs The Ultimate Warrior (c) i en match om interkontinentalbältet.
Ultimate Warrior var förbundets snabbast växande stjärna (då talar jag rent populritetsmässgit och inte om ryssfemmorna) och Rick Rude är en mycket underhållande karaktär. Brottningsmässigt däremot är ingen av dem jätteroliga att se på. Det blir dock en trea till denna match som Rude vinner (efter inblandning från Heenan) Rude ny interkontinentalmästare.
”Hacksaw” Jim Duggan vs Bad News Brown
En no-contest eftersom de börjar puckla på varandra med otillåtna objekt. Jag gillar inte matcher utan resultat och jag gillar inte Hacksaw. En etta.
The Red Rooster vs Bobby Heenan
En man med en av tidernas sämsta gimmicks (killen är alltså en tuppman) mot en manager. Kanske var den roligare om man var engagerad i fejden. Detta är en squashmatch och jag betygsätter som bekant inte sådana. Tuppmannen vinner.
Hulk Hogan vs ”Macho Man” Randy Savage (c) i en match om WWF-bältet. Miss Elizabeth är med i neutral ringhörna.
Som jag skrev om i min recension av Wrestlemania IV så behövde man en anledning för Hogan att få en titelmatch. Detta löste man genom att låta Macho Man bli svartsjuk på Hogan över Miss Elizabeth och därmed bli en bad guy. Konceptet ”Hogans bäste vän förråder honom” hade använts förut (och skulle användas igen) men här fungerar det riktigt bra, kanske för att Macho Man var svartsjuk i verkligheten också. Denna match har ett trovärdigt upplägg, bra ringpsykologi och rikitgt bra atmosfär. Både Hogan och Savage var på topp rent fysiskt här och Hogan gör faktiskt en riktigt bra match rent brottningsmässigt, kanske rent av den bästa i karriären. Savage vs Hogan var en stor match som numera blivit lite bortglömd i skuggan av Hogans matcher mot Andre the Giant och Ultimate Warrior. Jag vill återupprätta denna match genom att ge den Wrestlemaniahistoriens allra första femma. Hogan vinner och är ny mästare.

Explore posts in the same categories: Uncategorized