Fyra nyanser av Rocky: Underdogen

Publicerat mars 31, 2020 av schremser
Kategorier: Film

Detta skrivs i coronatider och vi har fått lära oss uttrycket ”social isolering”. Det är tydligen vedertaget att tristessen som följer på detta botas genom gammal skåpmat, så jag tänkte att en genomgång av Rocky-filmerna skulle passa fint.

Under det glada 90-talet hittade jag en dag samtliga Rocky-filmer på köp-VHS för 40 kr/st. 200 kronor för de då totalt fem filmerna var billigt redan då, så jag köpte dem och såg dem lite för många gånger för att det ska vara försvarbart ur cineastperspektiv. Det är dock nu minst femton år sedan jag såg dem senast. Den sista filmen samt de två Creed-filmerna har jag inte ens sett – något jag nu tänkte råda bot på. Köp-VHS:erna har bytts ut mot blu-ray och nu är det dags för en genomgång av samtliga åtta filmer!

rocky-movie-1977

Filmen Rocky kom 1976 och är att betrakta som en klassiker. Även de som inte sett filmen i sin helhet har säkert sett den ikoniska trappscenen och känner till historien om Rocky Balboa, den misslyckade boxaren som får en ”en gång i livet”-chans att möta den regerande världsmästaren Apollo Creed och chockar alla genom att inte vara någon slagpåse. Filmens budskap om att det viktiga inte är att vinna, utan att kämpa väl tilltalade många och bidrog till framgångarna.

Huvudpersonen spelas av den då tämligen okände Sylvester Stallone och är en av alla boxare som aldrig blev något. Han går matcher mot lokala vrak på småklubbar i Philadelphia mot en ersättning på 30-40 dollar och är alltså ”proffsboxare” på ungefär samma sätt som trubaduren på din lokala pizzeria är ”proffsmusiker”.  De skrala boxningsinkomsterna drygar han ut genom att agera indrivare åt en lokal maffiaboss och hans närmaste umgänge är den småsinte och rakt igenom osympatiske Paulie. Han försöker även stöta på Paulies syster, den sjukligt blyga Adrian (spelad av Talia Shire, känd från Gudfadern-filmerna) som jobbar som expedit i en zoobutik. Han bor tillsammans med sina två sköldpaddor i en sunkig lägenhet och tränar boxning i den lika sunkiga boxningslokalen som innehas av den vresige boxningstränaren Mickey (spelad av Burgess Meredith).

Samtidigt får vi i korta TV-klipp se världsmästaren Apollo Creed – löst baserad på Muhammad Ali – som planerar att gå en match i Philadelphia på nyårsdagen 1976 för att fira 200-årsdagen av USA:s självständighetsförklaring. Den tänkte motståndaren blir emellertid skadad, så Creed bestämmer sig för att visa att USA är ”möjligheternas land” genom att ge en lokal förmåga chansen. Valet faller – givetvis – på Rocky Balboa. Vi får sedan följa Rockys förvandling från förlorare till kuriositet och slutligen till verkligt hot. Från att inte ens få haft kvar sitt skåp i boxningslokalen blir Rocky nu Mickeys främste adept och även kärlekslivet ser ljusare ut då Rocky och Adrian blir ett par – efter den obligatoriska ”tjej tar av sig glasögonen och visar sig vara vacker”-scenen och en av filmhistoriens klumpigaste filmkyssar – och i filmens slut har Rocky visserligen förlorat matchen men står ändå som vinnare, då han återfått sin självrespekt genom att visa sitt fighterhjärta och insett att det viktigaste är kärleken till Adrian.

Det är kanske något förvånande att det inte är boxningen som står i fokus i Rocky. Istället är det Rockys självförakt och bristen på respekt från omgivningen som är filmens inledande konflikt. Det är först när han hittat kärleken som han får motivation att göra sitt livs match. För att vara en film från mitten av sjuttiotalet är också raskonflikterna anmärkningsvärt nedtonade. Det går naturligtvis att se filmen som en slags italienskamerikansk dröm om någon som kan bryta den svarta dominansen inom proffsboxningen – originalmanuset fokuserade också mer på det och tränaren Mickey var uttalat rasistisk – men Apollo Creed framställs aldrig som direkt osympatisk. Istället står huvudkonflikten mellan den självsäkre och spexande Apollo och den hårt arbetande och seriöse Rocky som vill bevisa för sig själv, Adrian och världen att han duger någonting till. (Däremot är Paulie en läbbig typ som bland annat tar med sig en prostituerad till den stora matchen – och berättar för Rocky hur mycket han betalat, när han är på väg till ringen dessutom. Vilken polare!)

Filmen blev något av en ”Rocky-historia” i verkligheten också. För manus svarade den då okände Sylvester Stallone, som både fick kämpa för att få det filmatiserat och att få spela huvudrollen. För regin svarade John Avildsen, mest känd som ”kultregissör” och budgeten var en miljon dollar, vilket var en extremt liten budget redan 1976. Man fick därför snåla rejält på inspelningen – bland annat så utspelar sig Rockys och Adrians första dejt på en skridskorink efter stängningsdags för att man helt enkelt inte hade råd att anställa tillräckligt med statister. Filmen blev – mot alla odds! – en braksuccé som spelade in över 220 miljoner dollar och gjorde Stallone till stjärna. Rocky nominerades till hela tio Oscars och vann tre: bästa film, bästa regi och bästa klippning. Stallone, som både var nominerad i klasserna bästa manus och bästa skådespelare, blev dock utan pris.

Rocky-2-2483-666x1024

Trots att Rocky och Apollo i slutscenerna lovade varandra att det inte skulle bli någon returmatch blev det givetvis både en sådan och en uppföljare. Tre år efter den första filmen, 1979, hade Rocky II premiär. Stallone kände sig nu varm i kläderna och svarade inte bara för manus och spelade huvudrollen, utan även för regin. Det är en i alla avseenden lite sämre upprepning av den första filmen: manuset är betydligt mer ”Hollywood” och innehåller en del tillkämpade konflikter. Apollo Creed är betydligt mer osympatisk i den här filmen och känns mer som en klassisk antagonist än han gjorde i den första filmen. Adrian – som Rocky gifter sig med i filmens början – vill också att Rocky ska dra sig tillbaka. Pengarna som han tjänade på den första matchen räcker visserligen till en ny bostad, men i övrigt slösar han bort dem på lyxartiklar. Eftersom han skadat ögat allvarligt i matchen mot Apollo tycker tränaren Mickey att han ska lägga handskarna på hyllan. Rocky försöker sig på att göra reklam, men har problem att få till replikerna. Han är snart nere på botten igen och jobbar som alltiallo på boxningsklubben samtidigt som Adrian återigen börjar arbeta i zoobutiken. Ingen tror på honom och han drabbas återigen av självtvivel.

När Apollo inleder en smutskastningskampanj för att få till en returmatch – besatt av tanken på att knocka honom – ändrar sig plötsligt Mickey och vill återigen träna Rocky, mot den nu gravida Adrians vilja. Träningen inleds, men Rockys hjärta är inte med eftersom Adrian inte stöder honom. Allt ställs på sin spets när Adrian – provocerad av puckot Paulie – drabbas av värkar, föder för tidigt och hamnar i koma. Rocky och Mickey vakar på sjukhuset – Paulie ”klarar inte av vakandegrejen” och håller sig mestadels borta – och när hon vaknar har hon plötsligt ändrat sig! Rocky får nu tillbaka motivationen och den tidigare så tröga träningen går plötsligt som ett urverk. Under matchen som hon ser hemifrån på TV hejar den tidigare så skeptiska Adrian som om hon inte gjort annat i sitt liv än att titta på boxning.

Rocky II är som sagt inte mycket mer än en dålig kopia av den första filmen. De oortodoxa träningsmetoderna, som i den första filmen var tänkta att visa Rockys enkla bakgrund och bland annat innefattade slagträning mot djurkroppar i det fryshus där Paulie jobbade, blir i uppföljaren bara konstiga: Rocky slår med en slägga i ett stenbrott och jagar höns (!). Trappscenen återkommer, men nu åtföljs Rocky av en skara jublande barn. Konflikterna i filmen får lika plötsliga som ologiska lösningar och boxningen står mer i fokus än i första filmen. Trots detta är boxningsscenerna sämre: ingen av Rocky-filmerna kan skryta med realistiska boxningsscener, men i den första filmen är det åtminstone något som med lite god vilja kan liknas vid boxning. Här står Rocky och Apollo och matar rallarsvingar mot varandra som två dansbanefyllon och Rocky åker på så mycket stryk att han rimligen inte skulle överleva, men lyckas ändå göra en mirakulös comeback. Slutet är mer en lovligt krystat: Apollo och Rocky knockar varandra, och kämpar – givetvis i slowmotion – för att ta sig upp. Apollo faller men Rocky står upp på nio och blir världsmästare. Ett riktigt Hollywoodslut med andra ord, något som inte ska ses som en komplimang.

Det blev inga Oscarsnomineringar för Rocky II, men det blev nästan en lika stor kassasuccé som den första filmen: den hade en inspelningsbudget på sju miljoner dollar och spelade in 200 miljoner. Det var därför givet att det skulle bli fler Rocky-filmer. Mer om detta nästa gång!

 

 

 

I väntan på Seriearkeologi: Triss i kungar – tre maxiserier av Tom King

Publicerat december 31, 2019 av schremser
Kategorier: Serier

I dagarna avslutade Tom King sin tre år och åttiofem nummer långa sejour som Batman-författare. Med anledning av det tyckte jag att det kunde vara ett bra tillfälle att ta en titt på några av hans kritikerrosade maxiserier.

Tom King är en av 2010-talets mest hyllade serieförfattare. Hans tid som Batmanförfattare fick visserligen blandad kritik och avslutades i förtid, men han har bland annat vunnit hela sju Eisner Awards (USA:s förmodligen mest prestigefyllda seriepris). Det är imponerande, inte minst med tanke på att han debuterade 2013! Det här inlägget kommer att fokusera på Sheriff of Babylon, The Vision samt Mister Miracle, tre så kallade maxiserier (se faktaruta) som King skrev mellan 2016 och 2019.

14.-The-Sheriff-of-Babylon-Chris-Henry

Innan King blev serieförfattare studerade han historia och filosofi vid Ivy League-universitetet Columbia, jobbade inom filmbranschen samt jobbade för CIA. Det är från sina erfarenheter som CIA-officer stationerad i Bagdad han hämtat inspiration till Sheriff of Babylon, utgiven i tolv nummer av DC:s underetikett Vertigo mellan februari 2016 och januari 2017. Sheriff of Babylon är ett kriminaldrama som utspelas i just Bagdad 2004, ett knappt år efter USA:s invasion. Huvudperson är Chris Henry, en före detta polis som nu jobbar som ”militär konsult” med uppgift att träna upp en ny irakisk poliskår som ska ersätta den gamla, Saddamtrogna. När en av hans rekryter hittas mördad vänder han sig till den irakisk-amerikanska Sofia, som sitter i Iraks styrande råd (den övergångsregering som, tillsammans med ockupationsstyrkorna, styrde landet mellan 2003 och 2004) och Nassir, en veteran från den gamla poliskåren. Den tämligen udda trion försöker lösa mordet, och spåren pekar alltmer mot Abu Rahim, en ledare i den irakiska motståndsrörelsen. Att ställa honom till svars är dock inte det lättaste och frågan är om alla i trion verkligen vill göra det. Dessutom: är han verkligen den skyldige …?

sobcover

Vem som är fiende och vem som är vän är inte lätt att veta.

Om jag skulle genrebestämma The Sheriff of Babylon skulle jag kalla den ”desert noir” (för att avhjälpa alla negativa konnotationer det svenska ordet ”öken” för med sig). Att det är en berättelse i gammal god noirtradition märks redan på trion huvudpersoner, som på ett förtjänstfullt sätt täcker in genrens arketyper: Chris Roberts är den något stukade hjälten, Sofia är den mystiska kvinnan och Nassir är den motvilligt allierade som läsaren länge är osäker på om han är vän eller fiende. Lägg därtill att Roberts kämpar i motvind eftersom inte ens USA:s armé verkar vilja ta reda på sanningen samt att upplösningen inte direkt andas ”slutet gott allting gott”, och noirinfluenserna framstår ännu tydligare. En serie om Irakkriget skriven av en före detta CIA-officer skulle lätt kunna bli både patriotisk och onyanserad, men King lyckas framgångsrikt skildra hjältar och skurkar både bland amerikaner och irakier. Om tecknaren Mitch Gerads varit i Bagdad vet jag inte, men jag – som visserligen inte heller varit i Bagdad – tycker att han gör ett utmärkt jobb med att fånga stadens och den omgivande terrängens skiftande miljöer. Sammanfattningsvis tycker jag att The Sheriff of Babylon är en bra, om än inte fantastisk, serie som bör läsas av alla som uppskattar en bra kriminalhistoria.

Något som däremot är en fantastisk serie är The Vision, som i princip utkom samtidigt som The Sheriff of Babylon, närmare bestämt mellan januari och december 2016. Även denna historia gavs ut i tolv nummer, men förlaget var ett annat: Marvel Comics (för övrigt Kings hittills enda Marvelserie). För teckningarna svarade Gabriel Hernandez Walta, med undantag för det sjunde numret som tecknades av Michael Walsh.

För den som är bevandrad i Marvelmytologin, kanske namnet Vision klingar bekant: karaktären debuterade redan 1968 i Avengers nummer 57, har varit medlem i superhjältegruppen i stort sett sedan dess, och även figurerat i Marvelfilmerna. Om karaktären ändå är obekant kommer här en kort sammanfattning: Vision är en android, från början skapad av superskurken Ultron för att förgöra Avengers. Ultron begick dock misstaget att använda ”hjärnvågorna” från en avliden Avengersmedlem när han skapade androidens medvetande, vilket ledde till att han vände sig emot sin skapare och istället hjälpte Avengers att besegra honom. Sedan dess har han varit en hörnsten i Avengers och hade till och med under en längre period ett förhållande med en annan Avenger, Scarlet Witch. Relationen slutade dock på sämsta möjliga sätt, då Scarlet Witch blev galen och försökte förgöra inte bara Avengers, utan hela universum. (För den som är sugen på mer detaljer rekommenderas Marveleventet ”House of M”.)

5048317-visionhero.png

Visions plan att leva familjeliv stöter på problem.

I Tom Kings serie bestämmer sig Vision för att börja om på nytt, genom att helt enkelt bygga en egen androidfamilj och slå sig ner i en villaförort. Målet är att leva ett ”svenssonliv” och göra så lite väsen av sig som möjligt. Den tänkta idyllen stöter dock på patrull redan från början: grannarna är tämligen misstänksamma gentemot androidfamiljen. När den gamla Avengersfienden Grim Reaper attackerar familjen medan Vision är på uppdrag, råkar Visions ”fru” döda Reaper. Hon bestämmer sig för att försöka dölja det genom att begrava honom i trädgården, men det leder bara till ytterligare problem. Trots Visionfamiljens allt mer desperata försök att hålla den skenbara idyllen uppe går allt mot det oundvikliga, katastrofala slutet, ett slut som King låter läsaren ana redan i seriens första nummer, då han i likhet med antika grekiska dramer låter en berättare förekomma handlingen.

visoncover

Omslaget till det fjärde numret, tecknat av Mike Del Mundo.

The Vision är en i alla avseenden briljant serie. I grunden är det en tragedi, men här finns influenser från en rad håll: Richard Yates roman Revolutionary Road, Isaac Asimovs robotnoveller och Pixarfilmen The Incredibles är bara några av de saker jag kom på mig själv med att tänka på under läsningen. Tom King tacklar ämnen som identitet, den fria viljan och rasism (grannarnas barn sprejar ”anti-android”-pejorativ på Visionfamiljens garageport) på ett skickligt sätt och detta är ett lika stort kliv framåt för superhjältegenren som Watchmen eller The Dark Knight Returns. The Vision belönades med fyra Eisner Awards – bland annat för ”bästa avslutade serie” – och alla med ens ett flyktigt intresse för genren, för att inte säga mediet, måste läsa den här serien.

Tom King återförenades med tecknaren Mitch Gerad – King har kallat honom för sin favorittecknare – för ytterligare en tolv nummer lång maxiserie: Mister Miracle, utgiven av DC Comics mellan oktober 2017 och januari 2019. Titelkaraktären skapades av Jack Kirby som en del av New Gods-konceptet (som jag skrivit om i Seriearkeologi) och Tom King bygger vidare på den etablerade mytologin: de goda gudarnas ledare Highfather och de onda gudarnas ledare Darkseid byter söner med varandra som en del i ett fredsavtal: Darkseids son Orion växer upp på New Genesis och Scott Free, Mister Miracle växer upp på helvetesplaneten Apokalips, men flyr senare till Jorden.

Mr-Miracle-4.jpgOm The Vision är en färd mot katastrofen, så är den ett faktum redan i inledningen av Mister Miracle : titelfiguren sitter på ett toalettgolv med uppskurna handleder, då han i ett anfall av sorg över sin nyligen bortgångne kompanjon Oberon försökt begå självmord. Efter att ha förts till akuten och överlevt tillbringar Mister Miracle större delen av serien i ett depressivt töcken och kastas från den ena krisen till den andra: han anklagas för förräderi av sin fosterbror Orion, den nya ledaren av New Genesis; han får uppleva hur samma fosterbror mördas av Darkseid; som ny ledare för New Genesis förväntas han leda dess styrkor i krig mot Apokalips och han försöker samtidigt skapa sig en dräglig tillvaro på Jorden för sig och sin nybildade familj. Till slut ställs han inför ett omöjligt val: Darkseid erbjuder New Genesis fred trots sina övermäktiga styrkor, men hans pris är att Mister Miracles nyfödde son ska uppfostras på Apokalips.

Mister Miracle är en serie som även den berör för genren ovanliga ämnen: mental ohälsa, barndomstrauman och huruvida en persons lycka bör offras för ett större ändamål. Tom Kings manus är emellertid ibland i flummigaste laget och ibland får man läsa både två och tre gånger för att hänga med i handlingen. Detta behöver inte vara ett svaghetstecken – serien har hyllats unisont och belönades med inte mindre än fem Eisner Awards – men jag föredrar den mer raka berättarstil King använder i exempelvis The Vision, som jag också tycker är ett par snäpp bättre. Slutomdömet blir därför att Mister Miracle är en mycket bra serie som också utmanar genrekonventionerna, dock inte lika framgångsrikt som The Vision.

mistermiraclecover

Darkseid med sonson, från omslaget till Mister Miracle nummer 11.

Om man ska hitta ytterligare en gemensam nämnare för de serier jag läst, förutom längden, så är det att de alla behandlar utanförskap på ett eller annat sätt. Chris Henry befinner sig i ett främmande land i kaos och försöker navigera dess oskrivna regler i ett försök att nå något slags rättvisa för sin mördade rekryt; Vision och hans familj försöker passa in i villaförorten och framstå som ”medelsvenssons” trots att de är raka motsatsen och Mister Miracle lever i det utanförskap som drabbar alla som lider av en djup depression (och är dessutom en ”gud” med allt vad det innebär). Tom King har sagt att han i sina serier egentligen skriver om sina egna personliga problem, vilket bara det gör honom till en ovanlig superhjälteförfattare. Han är den nyaste och kanske starkast lysande stjärnan på den amerikanska seriehimmeln just nu och i mina ögon är det välförtjänt; han är den bästa seriebekantskap jag stött på sedan Ed Brubaker. Och återigen: alla, precis alla, borde läsa The Vision.

Just Ed Brubaker är det tänkt att det ska handla om nästa gång jag skriver om serier, vilket förhoppningsvis blir på Bild & Bubblas nya hemsida. Jag kommer att inleda med hans serier om Captain America, i ett av förhoppningsvis många inlägg av Seriearkeologi som kommer under 2020. På återläsande!

 

Lästips:

  • The Sheriff of Babylon finns utgiven i två mjukpärmsutgåvor med de medvetet ironiska undertitlarna Bang, Bang, Bang! och Pow, Pow, Pow! som kostar ungefär 150 kronor styck. Hela serien finns emellertid samlad i en hårdpärmsutgåva i ”deluxe”-format (alltså något större än en vanlig serietidning) för ungefär 300 kronor, så någon anledning att köpa de två mjukpärmsutgåvorna finns egentligen inte.
  • The Vision finns samlad i en mjukpärmsutgåva för ungefär 250 kronor och en hårdpärmsutgåva i deluxeformat för 320 kronor. Gillar man hårda pärmar, det lite större formatet och bisarrt mycket extramaterial (bland annat det kompletta manuset) väljer man deluxeutgåvan, är man dumsnål väljer man mjukpärmsutgåvan.
  • Mister Miracle finns samlad i en mjukpärmsutgåva för ungefär 180 kronor. Serien finns också i en hårdpärmsutgåva, men den säljs bara i seriebutiker. Eftersom den varken är i deluxeformat eller innehåller speciellt mycket extramaterial, finns det egentligen ingen rimlig anledning att köpa den. Vilket i och för sig inte hindrat mig från att göra just det …

 

Faktaruta om mini- och maxiserier:

Det råder viss begreppsförvirring om vad som skiljer en miniserie och en maxiserie åt, något som inte blir bättre av att olika förlag använder sig av olika definitioner. Den svenska definitionen brukar dock vara följande:

  • En miniserie är en serie med ett förbestämt antal nummer, om antalet nummer är sex eller mindre.
  • Har serien fler än sju nummer, upp till ungefär tolv, kallas det en maxiserie.
  • En serie med ett förutbestämt slut, men med fler än tolv-tretton nummer är inget av ovanstående. Till exempel är Sandman med sina 75 nummer eller Cerebus med sina på förhand bestämda 300 nummer varken mini- eller maxiserier, utan helt enkelt serietidningar (på engelska ongoings).

I väntan på Seriearkeologi: Popeye av Bobby London

Publicerat november 30, 2019 av schremser
Kategorier: Serier

I mitten av åttiotalet bestämde sig Bud Sagendorf för att sluta göra dagstrippversionen av Popeye. King Features val av efterträdare fick många att höja på ögonbrynen: Bobby London, en tecknare med rötter i undergroundserierna som var mest känd för att ha blivit stämd av Disney. Londons sejour som Popeye-tecknare skulle bli turbulent.

Att påstå att Bud Sagendorf gjorde Thimble Theatre/Popeye till sin serie är ingen överdrift. Han skrev och tecknade dagstrippen i ett drygt kvartssekel (mellan 1959 och 1986), längre än någon annan, och han var ansvarig för serietidningsversionen i tre decennier. Han hade dessutom inlett sin bana som assistent åt E.C. Segar, Popeyes skapare, vilket gjorde att han ansågs verka i Segars anda. När Sagendorf aviserade att han tänkte minska sin arbetsbörda på grund av stigande ålder och sviktande hälsa, för att hädanefter endast teckna söndagssidorna, vållade det därför viss panik inom King Features. De behövde en ny tecknare som gjorde dagstripparna, men någon naturlig efterträdare fanns inte. Syndikatet började leta efter en ersättare och Lisbeth Firmin, en av King Features redaktörer, kom att tänka på Bobby London. De hade tidigare varit kollegor på National Lampoon (en amerikansk satirtidskrift som nog är mest känd i Sverige för att de gett sitt namn till filmen National Lampoon’s Vacation, också känd som Ett päron till farsa), men numera jobbade han på Disneys licenseringsavdelning. Hon rekommenderade honom till Bill Yates, chefen för King Features serieavdelning. Yates tyckte att London verkade vara en bra kandidat och – minst lika viktigt – Bud Sagendorf gav honom sitt godkännande. En tämligen förvånad Bobby London fick därför frågan om han ville provteckna för positionen som ny Popeye-tecknare. De två första provjobben hade syndikatet vissa synpunkter på, men det tredje gjorde susen. Den 22: a februari 1986 publicerades Bud Sagendorfs sista dagstripp och en era var till ända.

airpiratesBobby London föddes i Brooklyn 1950. Hans första jobb som tecknare var på den maoistiska tidningen National Guardian i slutet av 1960-talet. 1970 flyttade han till San Fransisco där han var med och grundade undergroundseriekollektivet Air Pirates, som främst riktade in sig på Disneyparodier av den ”vuxnare” sorten. Londons eget bidrag till kollektivets tidning Air Pirates Funnies var en serie kallad Dirty Duck, som handlade om en sexfixerad Kalle Anka-liknande figur. De blev givetvis stämda av Disney och efter att ha blivit fällda i flera instanser men överklagat, gjorde de till slut upp i godo. London lyckades dock sälja en modifierad version av Dirty Duck  till National Lampoon och Playboy. Under 1980-talet jobbade han mest som politisk skämttecknare på bland annat New York Times, samt som licenseringstecknare, ironiskt nog just för Disney. Bobby London hade kanske inte en bakgrund som kändes som klippt och skuren för den familjevänliga serien Popeye, men hans förebilder var redan från början de klassiska skämtserietecknarna, framför allt George Herriman (Krazy Kat) och en viss E.C. Segar …

wimymcd

När Bobby London erbjöds jobbet ställde King Features två krav: Popeye skulle vara en ”ett skämt om dagen”-serie och för att läsarna inte skulle märka någon större förändring beordrades London att teckna så likt Bud Sagendorf som möjligt (stripparna var dessutom osignerade första månaden). London ville egentligen göra längre episoder precis som både Segar och Sagendorf gjort, men under sitt första år som Popeye– tecknare höll han sig inom de angivna ramarna. Trots detta märktes det att det inte var  den ”gamla goda” Popeye:  London uppdaterade seriens referensramar rejält och skämtade om tidstypiska saker som tv-spel, MTV och McDonalds (som förstås hade en trogen kund i J. Wellingon Wimpy).  Popeye, som tidigare gått på slentrian, blev en serie med hyperaktuell humor, inte sällan med lätt samhällskritiska inslag. Han visade också sin respekt för seriens ursprung genom att ta tillbaka Castor Oyl – som inte varit med i serien sedan Segars dagar – i det fasta figurgalleriet.

Efter en inledande ”prövoperiod” blev London varm i kläderna. Han började teckna i en mer personlig stil och i juni 1987 övergav han slutligen, med syndikatets godkännande, kortformatet och inledde den längre episoden ”Sea Hag City”, som pågick i drygt tre månader. Här märktes det tydligt att Bobby London hade sina politiska sympatier till vänster: Popeyes ärkefiende Sea Hag dyker upp som fastighetsmäklare och köper upp hela Sweethaven (staden där Popeye och hans vänner bor) och förvandlar den lilla idyllen till en genomkommersialiserad dystopi med köpcentrum och skyskrapor överallt, samtidigt som stadens fattigare invånare kastas ut ur sina hus. Genom insidertrading med hjälp av Eugene the Jeep – som kan förutsäga framtiden – lyckas dock Popeye köpa tillbaka Sweethaven och ställa allt tillrätta. En intrig som var ganska långt från det läsarna var vana vid!

bobby-london-popeye-original-comic_1_bc369a25ed34e19243527cf3fe9cdbe5

Popeye på börsgolvet.

Därefter följer ett par historier i gammal god Segar-anda (även om London får med en del gliringar till den då så populära wrestlingen i ”Popeyes Main Event”) som följdes upp av en historia där Popeye och Olive Oyl gör slut, med ett gästspel av en annan bortglömd Segarkaraktär: Ham Gravy, Olive Oyls första pojkvän! London blir bara bättre och bättre; en av de absoluta höjdpunkterna under hans sejour på serien är ”Heavy Metal Toar”, från april till november 1989, som är smockfull både av klassisk humor och tidstypiska referenser. Popeyes vän, urtidsmänniskan Toar, blir besatt av Ozzy Osbourne och ska följa hans turné. Allt går naturligtvis snett: Toar blir medlem av ett MC-gäng och Popeye hamnar i konflikt med en ”boliviansk spenatkartell” och allt får sin upplösning i Mexiko, med en mängd rockartister – samt Poopdeck Pappy som ”outlaw biker” i Willie Nelson-utstyrsel – som bifigurer.

londonbigmoney

Londons politiska sympatier märktes tydligt.

Under 1989 började samarbetet mellan Bobby London och syndikatet att gnissla. King Features hade låtit producera Popeye and Son, en extremt familjevänlig animerad serie där en tvåögd Popeye var gift med Olive Oyl och hade en son. Den hade floppat på CBS men skulle säljas på kabel-tv-marknaden och syndikatet bad därför London att göra Popeye i dagstrippen mer lik den Popeye som fanns i tv-serien.  Bobby London vägrade – precis som E.C Segar gjort nästan sextio år tidigare när syndikatet bett honom tona ner våldsinslagen i serien på grund av de animerade filmernas popularitet – och gjorde istället historien ”Mad Avenue” där Popeye hamnar i klorna på reklamindustrin (som har sitt starkaste fäste på Madison Avenue i New York) och tvingas skaffa emaljöga, klä sig i kostym samt sluta äta spenat och röka pipa. Efter att ha klarat sig ur den knipan följer en resa till den ”fjärde dimensionen i Beatleshyllingen ”Popeye’s Apocalypse” (färdmedlet är en viss gul ubåt). Därefter följer Londons inte alls speciellt subtila kritik mot Gulfkriget i ”Oyl Crisis”.  Andra halvan av 1991 upptas av Segarhyllningen ”The Return of Bluto” där original-Bluto återvänder efter sextio år för att göra upp med Popeye och alla ”Brutusar”. Detta kräver kanske en förklaring: Bluto var som bekant Popeyes huvudantagonist i de animerade filmerna, men förekom bara en gång i Segars serier. När syndikatet ville ”introducera” honom i serierna igen på 1950-talet, hade man glömt att karaktären förekommit i serieform och trodde att det var filmskaparna som ägde rättigheterna. Man skapade därför en snarlik – för att inte säga identisk – karaktär i serien och gav honom namnet Brutus. Nu ”återvände” alltså originalet för att göra upp med alla kopior och med Popeye en gång för alla, i vad som kanske är Londons bästa historia.

Om det som hände därefter ska ses som ett misslyckande eller inte beror på vem man väljer att tro på. Enligt Bobby London fick han nämligen i slutet av 1991 veta att han inte längre var aktuell som framtida tecknare av söndagssidorna – trots att syndikatet lovat honom dessaa när han fick jobbet som tecknare av dagstrippserien. Den tänkta efterträdaren var istället den betydligt mindre kontroversielle tecknaren Hy Eisman. London bestämde sig därför för att göra sig (ännu mer) omöjlig. Han tecknade först ”Stupid Little Hat”, ytterligare en rasande uppgörelse med kraven på att göra Popeye ”snällare”: Popeye tvingas att bära den ”lilla fåniga” matroshatten han hade i kortfilmerna och i serien på femtio- och sextio-talen, samt sluta använda sig av ”politisk humor”. Istället blir han ett mähä som går runt och ber folk slå honom i huvudet med en klubba för komisk effekt. Därefter följde historien ”Witch Hunt”, som gick att tolka som ett stöd för fri abort. Då som nu är abort ett extremt känsligt ämne i USA och King Features bestämde sig i juli 1992 för att återkalla tre veckors strippar och ge London sparken. Han hade – återigen enligt honom själv – ”lyckats”. Hans kontrakt tvingade honom dock att teckna nio veckors strippar som aldrig publicerades, förrän drygt tjugo år senare i bokform.

20191130_000333

En av de kontroversiella seriestripparna.

Efter att Bobby London fått sparken repriserade man först hans ”ett skämt om dagen”-strippar, innan man helt sonika började reprisera Bud Sagendorfs gamla strippar igen, något man fortfarande gör. Söndagssidorna togs över av Hy Eisman efter Bud Sagendorfs död 1994 och han tecknar serien än idag, trots att han är 92 år gammal. Han gör söndagssidorna i just en sådan oskyldig stil som King Features hela tiden velat ha serien. Bobby London gjorde Dirty Duck i några år, men har annars i princip lämnat seriebranschen.

När man tänker på Popeye är knappast ”samtidskommenterande” och ”vass” de första orden som dyker upp. Snarare tänker nog de flesta ”småtråkig” och ”tandlös”. Men under några år i skiftet mellan 1980- och 1990-talet blev det en serie som tilläts vara just samtidskommenterande och vass. Bobby London väckte liv i en serie som gått på rutin i decennier och gjorde den till en av sin samtids bästa humorserier, fullt i klass med Bloom County och Calvin and Hobbes. Att läsa hans version av Popeye ställer alla fördomar om serien på ända och visar vad en skicklig serieskapare kan göra med den klassiska figuren. Jag rekommenderar alla – speciellt de som växte upp eller redan var vuxna på 1980-talet – att läsa serien.

Vad – eller var – jag skriver nästa gång vet jag inte riktigt. Kanske om Katten Gustaf? På återläsande!

Lästips:

  • Under etiketten Library of American Comics har IDW Publishing givit ut Bobby Londons Popeye I två volymer, varav den andra volymen innehåller de tidigare opublicerade dagstripparna. Böckerna finns i skrivande stund tillgängliga i bokhandeln och kostar runt 400 kronor.

 

I väntan på Seriearkeologi: Popeye av E.C. Segar

Publicerat november 11, 2019 av schremser
Kategorier: Serier

(Seriearkeologi tar en paus medan Bild & Bubbla byter webbplats. Snart kommer dock den sista delen av DC-genomläsningen publiceras och följas av framtida inlägg. Tills dess skriver jag om serier här istället.)

Popeye? Är inte det Karl-Alfred, den där fånskrattade sjömannen med märklig anatomi som äter spenat, slåss med Bluto och räddar Olivia? Är det verkligen något att skriva om? Tja, Karl-Alfred var en av de första serietidningarna i Sverige och karaktären har en lång historia som seriefigur. I denna artikel tar jag en titt på Popeyes första decennium som seriefigur.

92405

Bud Sagendorfs serieversion är den vanligast förekommande i Sverige.

I’m Popeye the Sailor Man/ I’m Popeye the Sailor Man/ I’m strong to the finish/ ‘cause I eats me spinach/ I’m Popeye the Sailor Man!” Ledmotivet till de tecknade filmerna är nog det första som man kommer att tänka på när någon nämner Popeye, eller Karl-Alfred som karaktären kallas på svenska (även om ursprungsnamnet var Fiffiga Filip). Mellan åren 1933 och 1962 producerades över 400 animerade kortfilmer med Popeye, de flesta gjorda enligt samma mall: elakingen Bluto lägger an på Olivia (”Olive Oyl” på originalspråket), Popeye försöker försvara henne men åker på stryk, äter spenat som han blir jättestark av och lyckas slutligen besegra Bluto. Popeye vänder sig sedan mot tittaren, sjunger en rad ur den välkända signaturmelodin, blåser i sin pipa och avfyrar sitt karakteristiska, gnäggande skratt. Om någon stött på en svensk serietidning med Popeye, har innehållet förmodligen bestått av Bud Sagendorfs serietidningsversion eller någon av hans söndagssidor. De serierna är inte lika formulaiska som de animerade kortfilmerna, men framför allt serietidningsversionen är riktad till barn och betydligt snällare än de första serierna. Dagsstrippsversionen av Popeye – i synnerhet E.C Segars ursprungsversion – har publicerats väldigt sparsamt i Sverige.

Elzie Crisler Segar föddes 1894 i den lilla staden Chester, Illinois. Vid 18 års ålder bestämde han sig för att bli tecknare och efter att ha gått en korrespondenskurs i teckning flyttade han till Chicago. Väl där träffade han Richard F. Outcault (skapare av Yellow Kid, ibland kallad världens första serie) som tyckte han hade talang och rekommenderade honom till Chicago Herald. Till en början illustrerade han mest reportage – fotografering var fortfarande en dyrt och omständligt – men 1916 fick han sin första egna serie: Charlie Chaplins Comic Capers, som dock lades ned redan efter ett år. Segar gjorde ytterligare ett par kortlivade serier för olika Chicagotidningar, men hans insatser kan bäst beskrivas som ”hellre än bra”. Trots detta tyckte redaktören för Chicago Evening American att han borde söka lyckan hos det då relativt nystartade King Features Syndicate. Segar flyttade därför till New York och den nittonde december 1919 – serien blir alltså hundra år om drygt en månad – publicerade New York Journal den första strippen av Thimble Theatre – serien som Popeye skulle komma att debutera i.

Till en början hade Thimble Theatre inga fasta huvudpersoner, utan var en ”teater” där korta sketchliknande episoder med olika karaktärer förekom. Ganska snart började emellertid serien att kretsa kring en grupp återkommande karaktärer: Castor Oyl – namner är Segars hyllning till hemstaden, då det engelska ordet för ricinolja är ”castor oil” och en ricinoljefabrik var Chesters första stora arbetsgivare – hans syster Olive Oyl samt hennes fästman Harold Hamgravy. Segar introducerade flera sidokaraktärer;  de flesta var medlemmar av familjen Oyl och med olika oljerelaterade ordvitsar som namn, t.ex. Castors fästmö och senare fru Cylinda Oyl; hans och Olives föräldrar Nana och Cole Oyl; en farbror/morbror Lubry Kent Oyl och den avlägsne släktingen Pete Roleum.  Castor, Olive och Ham Gravy – som Harold Hamgravys namn förkortades till – var de tre centrala karaktärerna och inte sällan kretsade handlingen kring Castors försök att bli rik eller Ham Gravys dragning till rika kvinnor (som naturligtvis fick Olive Oyl att se rött). Ett av Castors försök att bli rik handlade om att segla till en casinoö, och för att ta sig dit anlitade han och Ham Gravy en sjöman. Sjömannen kallades Popeye, som dök upp i serien första gången den sjuttonde januari 1929.

jeepmarsu

Eugene the Jeep gav Franquin inspiration till Marsupilami.

Popeye var tänkt som en tillfällig sidokaraktär och försvann ur serien efter äventyret med casinoön. Han visade sig dock vara mycket populär hos läsarna och återkom därför till serien bara några veckor senare. När han väl etablerat sig som en av de fasta karaktärerna tog snabbt över och blev den självskrivne huvudpersonen  (även om Thimble Theatre inte bytte namn till Popeye förrän på sjuttiotalet) och med undantag för Olive Oyl fick det tidigare figurgalleriet allt mindre roller. Ham Gravy försvann ur serien utan förklaring redan 1930 och Castor Oyl blev först Popeyes sidekick för att sedan förekomma alltmer sällan. Segar ersatte dem med nya bifigurer: Nazilias (som senare bytte namn till Spinachinova av lättförståelig anledning) orolige kung Blozo dök upp 1931; den hamburgerälskande snyltaren J. Wellington Wimpy (Frasse på svenska) nästlar sig in på söndagssidorna samma år, men inte i dagstripparna förrän 1933; hittebarnet Swee’Pea (Lill-Pär på svenska) debuterar även han 1933 och Popeyes far Poopdeck Pappy (som mig veterligen aldrig kallats något annat än ”Farsan” i Sverige) hittas av Popeye 1936.  Den som hjälper Popeye att hitta honom är det märkliga djuret Eugene the Jeep (Jeppe Jeep på svenska), en figur som dök upp samma år och senare skulle ge namn åt bilen och bli Franquins huvudsakliga inspiration när han skapade Spirou-karaktären Marsupilami.

Thimble Theatre var en framgångsrik serie redan på tjugotalet, men Popeye gjorde att serien exploderade i popularitet och den blev snart en av USA:s mest spridda dagstripserier. När E.C. Segar avled i leukemi 1938, endast 43 år gammal, så var Popeye redan en popkulturell ikon: figuren prydde en mängd olika souvenirer och några år efter debuten började animerade filmer med Popeye som stjärna produceras. Idag kan Popeyes dragningskraft framstå som svårbegriplig, men en stor del av förklaringen ligger nog i att han låg rätt i tiden. Debuten skedde precis i inledningen av vad som brukar kallas dagstrippseriens guldålder och fokus inom genren skiftade från humor till äventyr: serieversionen av Tarzan och sf-serien Buck Rogers debuterade samma år. Under åren fram till 1938 startade en rad äventyrsserier som idag räknas som klassiker (Terry and the Pirates och The Phantom för att nämna två). Popeyes explosionsartade popularitet sammanfaller också med den stora depressionen, och det är inte svårt att tänka sig att den råbarkade och outbildade, men starke och hjältemodige sjömannen fungerade som en ventil för tidningsläsarnas växande frustration. Thimble Theatre kombinerade dessutom humor med äventyr, något den i princip var ensam om; Floyd Gottfredsons Mickey Mouse startade först 1930 och även om Hergés Tintin är en vecka äldre än Popeye, så var det en europeisk serie som dessutom inte skulle hitta sin form förrän åtskilliga år senare.  Däremot brukar det ibland hävdas att Popeye var ”världens första superhjälte”, något jag inte alls håller med om. Även om Popeye visserligen visar prov på övermänsklig styrka och uthållighet saknas en rad ingredienser – hemlig identitet, mask/dräkt samt ett uttalat uppdrag att berkämpa brott – för att klassificera honom som superhjälte.

popeye_s-first-appearance-on-17-january-1929

Popeyes första framträdande.

Popeye är förmodligen mest känd idag genom de animerade kortfilmerna. Segars serier skiljer sig dock en hel del från filmerna. Främst intrigmässigt: medan filmerna har ungefär samma grundhandling, har stripparna  både mer varierade och mer komplicerade intriger. Under de nio åren som Segar gjorde serien fick läsaren förstås se Popeye som skattletande sjöman, men även som försvarsminister, detektiv, cowboy, kung – vid inte mindre än två tillfällen – journalist samt boxare. Serieversionens  Popeye är visserligen en råbarkad sjöbjörn i grunden men med tiden visar han en stor medkänsla för änkor och föräldralösa barn; så fort han kommer över en större summa pengar skänker han bort dem till barnhem eller liknande och i historien ”A Sock for Susan’s Sake” från 1937 är Popeye till och med villig att hamna i fängelse för att se till att den hemlösa kvinnan Susan får mat. En annan detalj som kanske förvånar är att Bluto, som i filmerna är Popeyes ärkefiende, bara förekommer i ett enda äventyr: ”The Eighth Sea” från 1932. Popeyes ärkefiende i serierna var istället Sea Hag (”Sjöhäxan” på svenska) som debuterar redan 1929 och sedan återkommer vid ett flertal tillfällen. Det som överraskar mest är dock att den med Popeye så intimt förknippade spenaten inte alls spelar någon speciellt framträdande roll i Segars version. De första åren nämns den inte alls, men efter något år börjar Popeye benämna spenat som sin favoritmat och hädar att hans styrka beror på att han äter så mycket av grönsaken. Den dunderhonungsliknande effekt som spenat har i filmerna och senare serieversioner förekommer knappt; Popeye är stark ändå, men vid två separata tillfällen ber han om spenat för att återhämta sig. J. Wellington Wimpys besatthet av hamburgare förekommer dock redan från början! (En lustig detalj är att när Popeye introducerades i Sverige var hamburgare en okänd företeelse, så han åt parisare i stället.)

Vad tycker då jag om Thimble Theatre? Förtjänar serien sin klassikerstämpel? Både ja och nej. Givetvis kan man inte ta ifrån Segar att han gav världen en av dess mest kända tecknade figurer. Däremot tycker jag inte själva serien kan mäta sig med sina närmsta samtida konkurrenter: Gottfredsons Mickey Mouse och Hergés Tintin, som jag läser med betydligt större behållning. De tidiga stripparna med Popeye är grovhuggna, både teckningsmässigt och intrigmässigt; humorn bygger oftast på att Popeye är korkad och/eller tar till nävarna. Segar har också en tendens att dra ut på skämten alldeles för länge. Humorserier kan variera samma situation i flera strippar för att skapa nya skämt, men då det vanliga är att det sker under en vecka kunde Segar variera samma skämt i två, ibland till och med tre, veckor. Med tiden blev emellertid Popeye mjukare, både som karaktär och rent fysiskt och handlingen stramades upp. Segars i mitt tycke absolut bästa period var strax före den paus han var tvungen att ta av hälsoskäl – Segar tog semester från serien i början av 1938 för att sedan återvända i två månader innan han var tvungen att dra sig tillbaka för gott strax före sin död i oktober – och i slutet av 1937 gör han parallellt två gripande historier: ”A Sock for Susan’s Sake” i dagstrippserien och ett söndagssideäventyr där Swee’Peas mor återvänder. Här framstår verkligen Thimble Theatre som en av sin tids bästa serier och man kan inte låta bli att undra hur Segar hade utvecklats vidare om han inte avlidit.

43498

Det första numret av serietidningen ”Popeye” kom 1948.

Den tecknare som kommit att prägla bilden av Popeye, kanske mer än E.C. Segar själv, är Bud Sagendorf. Han inledde sin serietecknarbana redan 1931, då han bara sexton år gammal blev E.C. Segars assistent. Sagendorf – som blivit faderlös redan som treåring – betraktade Segar som en fadersgestalt och såg sig själv som hans arvtagare både bildligt och bokstavligt. Han hade förväntat sig att få ta över Thimble Theatre efter Segar, men King Features ansåg att han var alldeles för ung och oprövad. Istället gav de serien till  veteranerna Tom Sims (manus) och Doc Winner (teckningar). Serien tappade dock i kvalitet och Winner fick sparken bara ett år senare. Han ersattes av Bill (egentligen Bela) Zaboly. Under 1940-talet började förlaget Gold Key ge ut serietidningar med Popeye, och de gav Sagendorf förtroendet att teckna sin mentors skapelse. Popeye såldes bra och 1959 fick Bud Sagendorf till slut ta över Thimble Theatre, efter mer än tjugo års väntan. I mitten av åttiotalet ville han dra ner på arbetsbördan och tyckte det var dags att lämna över dagsstripparna  – söndagssidorna tecknade han ända fram till sin död 1994 – till någon annan. Detta blev inledningen på den utan jämförelse mest kontroversiella perioden i seriens historia. Om detta kommer det att handla nästa gång. På återläsande!

 

Lästips:

  • Fantagraphics gav ut E.C Segars Thimble Theatre-serier med Popeye I sex volymer mellan 2006 och 2012. Dessa finns inte i tryck, men kan vara värda att jaga rätt på för den intresserade.

Den stora Marvin Gaye-genomlyssningen: Midnight Love

Publicerat augusti 2, 2019 av schremser
Kategorier: Musik

Midnight Love kom ut i oktober 1982 och var det enda av Marvin Gayes studioalbum som inte kom ut på skivbolaget Motown. Ironiskt nog blev det också hans mest sålda skiva, med nästan sex miljoner exemplar. Singeln Sexual Healing blev en monsterhit –  Gayes första på över fem år –  som nådde tredjeplatsen på Billboardlistan. Den resulterade dessutom i två Grammys, Gayes enda under karriären. Midnight Love blev också Marvin Gayes sista skiva; på dagen 18 månader efter utgivningen sköts han till döds.

Det kan låta som ett hack i en skiva (!) vid det här laget, men efter det att In Your Lifetime släppts var Marvin Gaye nere i en djup svacka; han hade återfallit i kokainmisbruket och efter att ha klippt alla band med Motown betraktade han sin musikkarriär som över. Än en gång var det en konsertpromotor som fick Gaye att rycka upp sig: Freddy Cousaert sökte upp honom – dock främst som fan än i rollen som promotor – och erbjöd honom plats på sitt pensionat i den belgiska staden Oostende. Gaye ansåg sig inte ha något att förlora utan åkte tillsammans med sin dåvarande flickvän, den holländska fotomodellen Eugenie Vis och sin son Frankie till Belgien. Väl där började Gaye faktiskt få ordning på sitt liv: han skar ner på droganvändandet rejält och han började träna samt gå regelbundet i kyrkan. Efter några månader kände han sig i så pass bra skick att han – givetvis med Cousaerts hjälp – samlade ihop ett band och genomförde en kortare Englandsturné, med två avslutande spelningar i Oostende. Turnén avlöpte utan missöden och det började ryktas om att han funderade på en musikalisk ”comeback”. Det fanns dock ett hinder på vägen: han var fortfarande låst av sitt kontrakt med Motown. Det blev till slut CBS Records som löste problemet genom att dels köpa ut Gaye från Motownkontraktet, dels erbjuda honom ett nytt skivkontrakt om tre skivor. I mars 1982 upphörde Gaye officiellt att vara Motownartist.

gayemidnightRedan innan något kontrakt skrivits på hade Gaye påbörjat arbetet med sin nästa skiva tillsammans med Gordon Banks och Odell Brown, de två turnémusiker som hade stannat kvar tillsammans med honom i Belgien. När acvtalet med CBS Records var i hamn  såg bolaget till att de fick tillgång till den senaste tekniken, vilket 1982 innebar nya synthar och trummaskiner. Denna utrustning användes flitigt under inspelningarna – på gott och ont. Lika modern och rätt i tiden som Midnight Love lät 1982 – skivan blev som sagt en succé och hyllades som Marvin Gayes stora återkomst – lika daterad låter den idag. Skivan är fullständigt nedlusad med artificiella trumljud, synthmattor och de obligatoriska handklappljuden, vilket gör att jag faktiskt får problem att bedöma den. Gayes bästa skivor är tidlösa mästerverk; Midnight Love är så oerhört tidsbunden att produktionen står i vägen för låtmaterialet.  Det tråkiga är att hitsingeln Sexual Healing förmodligen är den Marvin Gaye-låt som de i min generation hört absolut flest gånger, eftersom det i princip var den enda Marvin Gaye-låt som brukade spelas på MTV. När jag lyssnade på skivan började jag att tänka på en annan Motown-gigant: Stevie Wonder och hans hit I Just Called to Say I Love You från 1984. Den är visserligen riktigt usel – ”sentimental, sliskig smörja” för att citera Nick Hornby – medan Sexual Healing är en helt okej soullåt, men båda alstren är lika icke-representativa för Wonders respektive Gayes artisteri, även om de idag förmodligen är deras mest kända låtar. Midnight Love är en typisk åttiotalsskiva – delvis för att andra artister skulle komma att stjäla en hel del från skivan då den blev en storsäljare – både när det gäller omslag och sound.

För en nutida lyssnare låter Midnight Love måhända som en relik från åttiotalet, men när den släpptes sågs den som ett bevis på att Marvin Gaye fortfarande hade vad som krävdes för att vara soulvärldens okrönte konung. Detta var något han medvetet eftersträvat; efter att de två föregående skivorna floppat insåg Gaye att han behövde en hit, inte minst för att göra sitt nya skivbolag nöjt. Några månader efter skivan släppts återvände han till USA i triumf efter två år i Europa. Återkomsten blev ett veritabelt segertåg: han fick sitt livs två första – och enda – Grammys i februari 1983 och senare samma månad framförde han den amerikanska nationalsången innan NBA:s all-star-matchen, ett framförande som med rätta blivit legendariskt. I maj samma år deltog han i Motown 25: Yesterday, Today, Forever, en TV-special som sändes för att fira Motowns 25-årsjubileum. Programmet har visserligen blivit mest känt för att Michael Jackson debuterade sin ”moonwalk”, men även Gaye gör ett mycket bra framträdande där han, med den självsäkerhet bara en rutinerad artist kan uppvisa kommer in på scenen, sätter sig vid ett piano och berättar en kortare anekdot innan han framför What’s Going On. Marvin Gaye framstod äntligen som den crooner han i sin ungdom velat bli. Motown 25 blev hans allra sista liveframträdande i TV. (Hans medverkan i Soul Train några dagar senare var ett playbackframförande av Sexual Healing.)

Segertåget var tänkt att krönas med en turné, där Marvin Gaye skulle visa att han definitivt var tillbaka på tronen. Turnélivet var emellertid något han aldrig varit speciellt förtjust i, och denna gång tog det knäcken på honom. Han började återigen missbruka kokain och var så paranoid att han bar skottsäker väst på scenen. När turnén var slut i augusti 1983 var Gaye dränerad på krafter, både fysiskt och psykiskt.  Han flyttade in i sina föräldrars hus i Los Angeles – ett hus han själv köpt åt dem tio år tidigare – officiellt för att tillsammans med sina syskon ta hand om sin mor som nyligen genomgått en njuroperation. Till en början gick det bra, eftersom hans far var borta på en längre affärsresa. Marvin Gaye och hans far hade alltid haft ett konfliktfyllt förhållande – som jag skrev i det första inlägget i Gaye-genomlyssningen hade en sjuttonårig Gaye rymt hemifrån för att fly undan den våldsamme fadern – och relationen blev snarare sämre när han började tjäna så pass mycket pengar att han de facto blev familjens försörjare, något Marvin den äldre hade mycket svårt att acceptera. När Marvin senior kom hem från resan eskalerade konflikterna dem emellan till den milda grad att de övriga syskonen flyttade ut. Marvin – som var kraftlös och deprimerad –  stannade emellertid kvar och under långa perioder lämnade han knappt sitt sovrum eftersom han ville undvika sin far.

På kvällen den första april 1984 – dagen före Marvin Gayes 45-årsdag – kulminerade allt. Far och son började slåss och allt slutade med att fadern sköt Marvin Gaye rakt i hjärtat (pistolen hade ironiskt nog Gaye gett fadern i present). Huruvida det var ett ”proxysjälvmord” kan man förstås bara spekulera om men enligt vittnesuppgifter var han som sagt mycket deprimerad under sina sista månader i livet och bara några dagar innan sin död lär han ha hoppat ut ur en bil i hög hastighet i ytterligare ett desperat försök att själv ta sitt liv, men klarat sig oskadd. Obduktionen visade att Gaye aldrig vann kampen mot drogerna: vid sin död hade han spår av både kokain och PCP i blodet. De skador Marvin Gay senior hade åsamkats i slagsmålet med sin son gjorde att han klarade sig lindrigt undan i juridisk mening: han erkände sig skyldig till dråp och fick sex års villkorligt fängelse. Omvärldens och inte minst familjens dom blev emellertid desto hårdare: hustrun Alberta begärde skilsmässa direkt efter dödsskjutningen och Marvin Gay senior återsåg varken henne eller sina övriga barn igen. Resten av sitt liv skulle han tillbringa på ett äldreboende, övergiven och ensam, ihågkommen som ”mannen som dödade sin son, musiklegendaren Marvin Gaye”. Marvin Gay senior dog 1998. Marvin Gayes musik lever fortfarande.

Mitt favoritspår: På skivan är det Sexual Healing, men det överlägset bästa Marvin Gaye gjorde under de sista åren av sitt liv var den briljanta versionen av USA:s nationalsång.

 

Den stora Marvin Gaye-genomlyssningen: In Our Lifetime

Publicerat juli 29, 2019 av schremser
Kategorier: Musik

Om Marvin Gaye varit en karaktär i en film eller roman, hade Here, My Dear förmodligen utgjort den vändpunkt där Gaye tagit tag i sitt liv, allting ordnat upp sig och han och Janis levt lyckliga i resten av sina liv. Verkligheten blev dock en annan: när skilsmässan med Anna var klar gifte han sig med Janis i oktober 1977 – mitt under inspelningarna av Here, My Dear – men äktenskapet var stormigt och våldsamt, vilket ledde till att paret separerade mindre än två år senare. Samtidigt pressades han av de amerikanska skattemyndigheterna på grund av sina långvariga skatteskulder (han hade sjungit om sina skattebekymmer redan 1971 i låten Inner City Blues). Gaye försökte sig på samma lösning som fungerat tidigare: han åkte på turné. Denna gång gick det dock sämre; efter några få spelningar i Japan och på Hawaii stod det klart att Gaye inte var i skick att turnera längre, vilket ledde till att han hoppade av turnén och stannade på Hawaii – med följden att konsertarrangörer, turnéledare och bandmedlemmar stämde honom. Det enda alternativ som återstod var att begära sig själv i personlig konkurs vilket resulterade i att studion Marvin’s Room tvingades stänga, något som Gaye tog mycket hårt.. Bara några år tidigare hade han varit en av musikvärldens allra största superstjärnor, men i slutet av 1979 hade han nått botten. Han var mer eller mindre hemlös – ryktet säger att han bodde i en brödbil på Hawaii – och ringde sin mor samt vännerna Stevie Wonder och Smokey Robinson för att tigga om pengar till kokain. Ett återföreningsförsök med Janis slutade med att han, hög på kokain, hotade henne med kniv. Till slut gjorde han ytterligare ett misslyckat självmordsförsök genom att ta en överdos. Marvin Gaye var inte längre en artist som då och då använde narkotika, utan en narkoman som försökte spela musik.

gayelovemanSamtidigt som detta kaos pågick försökte Gaye faktiskt göra skivor också. Först återupptog han sina gamla croonerdrömmar och slutförde en skiva jazzballader han påbörjat redan tio år tidigare, men de dåliga försäljningssiffrorna för Here, My Dear gjorde att han lade den skivan på hyllan ännu en gång. Sedan inledde han arbetet med en discoskiva. Precis som han nästan tjugo år tidigare motvilligt hade omfamnat R&B, hade hans skepsis gentemot discomusiken avtagit och han satte igång att göra musik till en skiva med arbetstiteln Love Man. Projektet gick så långt att skivbolaget till och med tryckte upp testomslag till den tänkta skivan, men det enda som gavs ut – delvis på grund av Gayes allt mer desperata livssituation – var den självironiska singeln Ego Tripping Out, som floppade.

Vändpunkten som så ofta förut blev ytterligare en turné. Den brittiske konsertpromotorn Jeffrey Krueger kom i kontakt – via gemensamma knarkkontakter påstås det – med Marvin Gaye och föreslog ytterligare en Europaturné samt hjälpte honom att bli drogfri inför densamma.  Under sommaren 1980 genomförde han turnén och att döma av de videoklipp som finns (konserten från jazzfestivalen i Montreux har släppts på DVD och delar av den finns på Youtube) var han i gammalt gott slag. Tyvärr slutade turnén inte lika bra: Gaye återföll i gamla vanor och dök aldrig upp till den sista spelningen, vilket resulterade i ytterligare ett stämningshot, denna gång från Krueger. De löste dock den tvisten utan juridisk inblandning. Tvisten med de amerikanska skattemyndigheterna hade emellertid inte löst sig, så Gaye gick i frivillig exil och bosatte sig i London.

In-Our-Lifetime-original-Marvin-GayeVäl i London återupptog Gaye arbetet med det ofullständiga låtmaterialet från Love Man-projektet, nu med ny inriktning. Han övergav planerna på en renodlad discoskiva och ville nu göra en mer lågmäld, introspektiv skiva med arbetstiteln In Our Lifetime?. Arbetet drog ut på titeln och i slutet av 1980 började Motown tappa tålamodet; Gaye hade vid det här laget inte haft en hitsingel sedan 1977 och skivbolaget hade dessutom slängt pengar i sjön genom att trycka upp omslag och marknadsföringsmaterial till Love Man.  Till slut stal en av Gayes studiomusiker, basisten Frank Blair, mastertejperna innan de var färdigmixade och flög med dem till Los Angeles. Skivbolaget bestämde sig helt sonika för att mixa klart det själva utan Gayes vetskap, ta med det ofullbordade utkastet Far Cry, göra ett nytt omslag samt ta bort frågetecknet från skivtiteln ifråga och gav ut In Our Lifetime i januari 1981. Det var naturligtvis ett kontraktsbrott från skivbolagets sida och Gaye blev fly förbannad, jämförde Motowns tilltag med att stjäla en halvfärdig Picassotavla för att måla dit detaljer själv och svor att aldrig spela in någonting mer för dem. Det var något han hade hotat med förut, men denna gång stod han på sig. In Our Lifetime blev Marvin Gayes sista skiva på bolaget och ett tjugoårigt samarbete var över.

Nu är det kanske inte Picasso man tänker på i första hand när man hör skivan (men möjligen när man tittar på det obegripliga omslaget). Snarare låter det ungefär som förväntat: en artist på dekis som försöker hitta tillbaka till sitt musikaliska uttryck. Jag har visserligen sett sentida kritiker kalla det för ”ett av de bästa albumen från hans sena Motown-period”, men då vet jag faktiskt inte vad man jämför med. Med undantag av Diana & Marvin är alla hans skivor från What’s Going On fram till den briljanta Here, My Dear mycket bra skivor. In Our Lifetime kan i bästa fall betraktas som en medioker skiva gjord av en artist på sparlåga och det blev en ännu större kommersiell flopp än föregångaren, med en 32:a-plats på soullistan och en sjätteplats på Billboardlistan som bästa placeringar.

Mitt favoritspår: Life Is for Learning.

 

Den stora Marvin Gaye-genomlyssningen: Here, My Dear

Publicerat juli 18, 2019 av schremser
Kategorier: Musik

Skilsmässoalbum är en typ av skivor som oftast förknippats med mer eller mindre bredbenta ”rockpoeter”: Bob Dylan (Blood on the Tracks), Bruce Springsteen (Tunnel of Love) och Ulf Lundell (Den vassa eggen) har alla gjort varsitt. Detta innebär givetvis inte att andra genrer saknar den typen av skivor. Exempelvis Rumours med mjukrockarna Fleetwood Mac och The Visitors med ABBA brukar också räknas in i samma kategori. Ingen av dessa – visserligen förnämliga – skivor kommer emellertid i närheten av det som i mina ögon är det bästa skilsmässoalbumet som någonsin gjorts: Marvin Gayes Here, My Dear från 1978.

Ingen som läst mina tidigare inlägg om Marvin Gaye eller har någorlunda koll på hans liv blir nog förvånad över att Gayes privatliv var ganska trassligt under 1970-talets senare hälft. När I Want You släpptes bodde han med sin flickvän Janis och deras två barn Nona (född 1974) och Frankie (född 1975). Han hade separerat från hustrun Anna redan 1972 och hon ansökte om skilsmässa tre år senare. Skilsmässoförhandlingarna blev segdragna och 1976 stämde Anna honom på grund av uteblivet underhåll för deras son Marvin Gaye III. Jag skriver inte ”gemensamma son” eftersom det är en historia i sig: vid tiden för skilsmässan betraktades han allmänt som parets biologiska son, men han var egentligen adopterad.  Modern var Denise Gordy, systerdotter till Anna och endast 17 år gammal när Marvin III föddes 1966. För att ge intrycket att han var makarna Gayes son hade Anna låtsats vara gravid under de offentliga framträdanden hon gjorde månaderna innan hans födelse. Vem som var fader till barnet är okänt, men vissa hävdar att det var Marvin Gaye själv. Låter det inte intrikat nog? Okej: Marvin Gaye III själv var omedveten om att han var adopterad och fick reda på det först efter adoptivfaderns/faderns död, dessutom genom intervjuboken Divided Soul: The Life of Marvin Gaye som kom ut 1985.

Det var inte bara hans exfru som krävde Marvin Gaye på pengar under 1976; flera av de musiker han tidigare jobbat med hotade med att stämma honom för utebliven lön. Det gick så långt att en arresteringsorder ufärdades mot honom. Gaye – som redan var paranoid som en föjd av sitt kokainmissbruk – gick under jorden i flera dagar innan hans advokater tillfälligt lyckades lösa de ekonomiska bekymren och räddade honom undan fängelsestraff. För att få till stånd en mer långsiktig lösning på ekonomin gav sig Gaye ut på ytterligare en turné, denna gång i Europa. Även denna turné resulterade i ett livealbum: dubbeln Live at the London Palladium, vilken precis som den föregående liveskivan blev en storsäljare. Den nådde Billboardlistans tredjeplats, vilket var Gayes näst bäst placerade skiva någonsin (endast slagen av andraplatsen för Let’s Get It On). Albumets fjärde sida upptogs av skivans enda studioinspelning: det nästan tolv minuter långa discofyrverkeriet Got to Give It Up. Det var egentligen en parodi på discomusik – Gaye ogillade genren och värjde sig mot alla förslag om att han skulle spela in discolåtar – men det hindrade inte att fyraminutersversionen som släpptes som singel blev en hit; Got to Give It Up blev Marvin Gayes sista etta på Bilboardistan.

marvin-gaye_here.-my-dear_8

Samma månad som Live at the London Palladium kom ut –  mars 1977 –  nådde Anna och Marvin Gayes advokater en överenskommelse, efter närmare två års förhandlingar. Den detalj i förlikningen som är av pophistoriskt intresse var att Marvin Gaye skulle betala av det uteblivna underhållet genom att inkomsterna för nästkommande skiva tillföll Anna. Marvin Gaye reagerade genom att så gott som omedelbart dra sig tillbaka till sin studio Marvin’s Room och påbörja inspelningarna av vad som skulle bli den sardoniskt namngivna Here, My Dear. Från början var det tänkt att det skulle bli en halvhjärtad, snabbt inspelad skiva eftersom Gaye inte hade lust att lägga ner speciellt mycket jobb på en skiva han ändå inte skulle få några inkomster från. Men ödet ville annorlunda. Inspelningarna pågick i mer än femton månader.  Resultatet blev det mest omfattande album han någonsin spelade in och karriärens enda dubbel-LP med originalmaterial. Istället för en halvmesyr blev det Marvin Gayes mest personliga album – så personligt att Anna hotade stämma honom för intrång i privatlivet – där Gaye ensam stod som låtskrivare för elva av totalt fjorton spår samt svarade för produktionen.

Here, My Dear släpptes i december 1978, två år och nio månader efter I Want You. Albumet blev dock något av en flopp; med sin 26:e-plats på Billboardlistan tangerade det Diana & Marvins låga listplacering och var den av Gayes soloskivor från sjuttiotalet som sålde sämst. Singelsläppet A Funky Space Reincarnation – jag återkommer till den – blev ett praktfiasko: för första gången sedan Soldier’s Plea från 1962 misslyckades en Marvin Gaye-singel att ta sig in på Billboardlistans topp 100. Kritikerna var från början också tveksamma till Here, My Dear, men idag har den omvärderats och räknas som ett av Gayes absolut starkaste album. De begränsade listframgångarna och de ljumma recensionerna är egentligen inte så svåra att förstå: vid en första genomlyssning framstår Here, My Dear närmast som ogenomtränglig. På tretton av totalt fjorton spår pratar, sjunger och wailar Gaye fram texter om sitt kraschade äktenskap. Musikaliska teman och melodier återkommer vilket gör att det är svårt att skilja de olika sångerna åt och vissa av låtarna liknar mest halvfärdiga studiojam. Undantaget är den lika märkliga som malplacerade A Funky Space Reincarnation. Den är visserligen inte mer hitbetonad än de andra spåren på skivan – som jag nämnde floppade den som singel – men tematiskt skiljer den sig åt rejält med sin text om Marvin Gaye som åker runt i solsystemet på en ”rymdsäng” (!), stöter på en kvinna som han bjuder på hasch från Venus (!!) och till slut landar på Pluto (!!!). Jag har egentligen ingen aning om varför den är med på skivan eftersom den skär sig så markant från de övriga låtarna; min bästa gissning är att det var ett försök att göra en uppföljare till singeln Got to Give It Up.

För att beskriva vad jag själv tyckte om skivan ska jag göra något ni inte bett mig om: berätta hur jag brukar göra när jag lyssnar igenom skivorna i denna genomlyssning. Normalt brukar jag lägga på LP:n för att sedan sätta mig på ett bekvämt ställe och lyssna mer eller (när det gäller hans sämre skivor) mindre uppmärksamt. När jag lade på Here, My Dear på skivtallriken och startade skivan blev jag sittande framför spelaren. Jag tänkte sätta mig någon annanstans ”efter nästa sidbyte”, men jag blev kvar på golvet framför min skivspelare. Detta är helt enkelt en fantastisk skiva som inte släpper greppet om sin lyssnare. Det är inte bara mitt favoritalbum med Marvin Gaye –  jag anser att det är ett av de absolut bästa album som någonsin spelats in. På skivan lyckas Gaye perfekt fånga alla de känslor man går igenom när ett förhållande tar slut: bitterhet (titelspåret), ilska (Anger samt Is That Enough), ånger (When Did You Stop Loving Me, When Did I Stop Loving You), nostalgi (I Met a Little Girl) samt – faktiskt – hopp (Falling In Love Again, albumets näst sista spår). Jag tycker egentligen man ska undvika klichéer om den lidande konstnären som utövar sitt konstnärskap på liv och död, men det är känslan jag får; detta är inte den blyge croonern, popidolen eller hitmakaren Marvin Gaye. Det är inte heller världsförbättraren eller sexikonen Marvin Gaye. Detta är mannen Marvin Gaye, vars liv rämnar omkring honom och som gör det enda han egentligen varit bra på: sjunger som om hans existens hängde på det. Han hade aldrig låtit bättre. Han skulle aldrig låta lika bra igen.

Omslaget är en märklig historia, med en tecknad Marvin Gaye i toga framför romerska ruiner. Förmodligen är det någon djup symbolik som går mig över huvudet. Omslagets insida är dock mer lättolkat, på gränsen till övertydligt, med sin bild på en manshand som räcker en skiva till en kvinnohand (även om jag inte riktigt förstår varför det är jättehänder).

Mina favoritspår: Here, My Dear, I Met a Little Girl, When Did You Stop Loving Me, When Did I Stop Loving You, Anger, Is That Enough, Everybody Needs Love, Time To Get It Together, Sparrow, Anna’s Song, When Did You Stop Loving Me, When Did I Stop Loving You (Instrumental), A Funky Space Reincarnation, You Can Leave, but It’s Going to Cost You,  Falling In Love Again samt When Did You Stop Loving Me, When Did I Stop Loving You (Reprise).  Ja det är samtliga spår, inklusive A Funky … som visserligen är malplacerad men en bra låt. En lysande skiva, från början till slut.

Marvin-Gaye-Here-My-Dear-Gatefold