Archive for the ‘Serier’ category

Serier med ruter del 6: War Story/War Stories av Garth Ennis

mars 22, 2021

Detta är det sista inlägget (för denna gång) om krigsserier och det ska handla om två – egentligen tre – intill förväxling lika serier: War Story från början av 2000-talet samt War Stories som kom ut mellan 2014 och 2018. Förutom temat och de snarlika titlarna är de dessutom skrivna av samma man: Nordirlands-födde Garth Ennis.

Garth Ennis var bara 21 år gammal när han tog över Hellblazer.

Garth Ennis var nittiotalets stjärnskott inom seriebranschen. Efter att ha skrivit bland annat Judge Dredd i den brittiska antologin 2000 A.D. anlitades han 1991 för att skriva Hellblazer, ett av Vertigos blivande flaggskepp, endast 21 år gammal. Det blev en bejublad sejour – merparten tecknad av Steve Dillon som skulle bli något av Ennis parhäst – som varade mellan 1991 och 1994 och fortfarande brukar nämnas som den bästa i Hellblazer:s tjugofemåriga historia. Ennis och Dillon ville därefter göra en serie med originalkaraktärer och resultatet blev Preacher, en skräckserie med både western- och krigsinslag, som publicerades av Vertigo mellan 1995 och 2000 och som nog kan sägas vara den definitiva Garth Ennis-serien. Parallellt med dessa serier skrev han fortfarande Judge Dredd för den brittiska seriemarknaden och Hitman för ”vanliga” DC Comics. Efter Preacher gick både Ennis och Dillon till Marvel Comics för att ge vigilanteserien The Punisher en nystart, något som jag skrivit om tidigare. Även om Ennis Punisherserier, speciellt de för MAX-etiketten, blev succéer så är min känsla att hans stjärna dalat något de senaste åren och att han inte riktigt har den status han hade under nittiotalet.

Streets of Glory – en westernserie skriven av Ennis.

Garth Ennis har med några få undantag – antihjälten Punisher samt de amoraliska The Boys – undvikit superhjältegenren. Istället har han hållit sig till de ”bortglömda” genrer som främst för tankarna till 1950-talets seriemarknad: skräck-, western- och – förstås – krigsserier. Han sägs ofta vara de senaste decenniernas bästa krigsserieförfattare, och detta inlägg ska handla om de serier som gått under namnen War Story samt War Stories.

War Story var två miniserier från Vertigo på fyra nummer vardera. Den första publicerades mellan november 2001 och februari 2002 och den andra mellan januari och april 2003. Begreppet ”miniserie” är egentligen fel; varje nummer var i så kallat prestigeformat (bättre papper och fler sidor – i detta fall 56 – än en normal serietidning) som innehöll en avslutad historia med originalkaraktärer. De hade heller inte löpande numrering, utan varje enskilt nummer hade historiens titel på omslaget, till exempel War Story: Nightingale och War Story: J for Jenny. Historierna tecknades av gräddan av brittiska serietecknare som David Lloyd, Carlos Ezquerra – visserligen född i Spanien men som levde och verkade större delen av sitt liv i Storbritannien – samt Dave Gibbons. Detta är alltså ytterligare ett exempel på en i allt väsentligt brittisk produkt som gjordes för den amerikanska marknaden.  Samtliga historier utom en – den Ezquerra-tecknade Condors som utspelas under spanska inbördeskriget – var historier i andravärldskrigsmiljö.

War Story publicerades av Vertigo i början av 2000-talet.

Det är ingen vågad gissning att det var dessa två ”miniserier” som var inspirationskällan när Ennis startade tidningen War Stories på det lilla independentförlaget Avatar Press i september 2014. War Stories var en mer normal serietidning som (oftast) kom ut månatligen; totalt blev det 26 nummer till och med januari 2018. Även denna gång handlade det främst om historier som utspelades under andra världskriget, med nya karaktärer i varje historia. Varje berättelse utspelade sig över tre nummer; totalt 66 sidor per historia. Till en början använde sig Ennis av brittiska tecknare, men ganska snart blev argentinaren Tomas Aira den permanenta tecknaren.

Precis som jag varit inne på när jag skrivit om Garth Ennis förut, har han en tendens att antingen göra välskrivna serier eller fylla dem med grabbigt underhållningsvåld. Problemet med War Story/War Stories är att Ennis blandar och ger. En del historier är riktigt bra, medan andra mest känns som en ursäkt för att trycka in så mycket våld och svordomar som möjligt. Det andra problemet är att trots att det är sexton år mellan den första Vertigo-utgivna War Story och det sista numret av War Stories, känns det som de är skrivna samtidigt. Det kan förstås vara så att manusen faktiskt skrevs under samma period för att sedan samla damm i en byrålåda, men känslan blir att Ennis författarskap inte utvecklats sedan början av 2000-talet. Jag tycker också det känns som om Ennis går på halvfart; han kan skriva fantastiska manus, men de bästa historierna här når inte upp till de nivåerna. Den största behållningen blir därför teckningarna, åtminstone i Vertigo-serierna; jag tycker inte att Tomas Aira är någon särskilt bra tecknare.

Omslaget till det första numret av War Stories.

Det allra största problemet är att Ennis inte verkar vilja säga något med dessa serier. Alla gör vad de förväntas göra i krig, men med en ironisk distans som gör att man inte fattar tycke för någon av karaktärerna. Jag kom på mig själv med att börja fundera på om detta inte är ett generellt drag i hans författarskap. Färgad av den besvikelse jag kände inför dessa serier – Ennis brukar som sagt sägas vara den bästa nutida krigsserieförfattaren – började jag undra om han är serievärldens Quentin Tarantino: någon som behärskar de flesta knepen inom sitt medium och har alla de rätta inspirationskällorna, men egentligen inte har något att förmedla. Protagonisterna i många av hans serier; John Constantine i Hellblazer, Jesse Custer i Preacher och Nick Fury i Fury: My War Gone By är i grunden nihilister. Frank Castle i Punisher är förstås undantaget – han är en klassisk värderealist som ser allt i svart eller vitt – men det görs en poäng av att Castle är en anomali i en nihilistisk värld. Ennis verkar dela denna nihilism; inte ens när han skriver om konflikten på Nordirland som präglade hans uppväxt tar han egentlig ställning, utan intar hållningen att båda sidor hade fel.  Kanske är det därför som Ennis och i viss mån även Tarantinos stjärnor lyste som starkast under just nittiotalet; deras tillbakalutade ironi passade perfekt in i tidsandan, medan den idag börjar kännas lite trött. Eller så är det bara dessa halvljumna krigsserier som fått mig på dåligt humör och när jag läser Preacher eller Hellblazer igen kommer jag tycka att han är lika briljant nu som jag tyckte när det begav sig.

Punisher är undantaget i Garth Ennis kavalkad av nihilister.

Nu har jag kommit fram till slutet av denna genomgång och det är dags för en sammanfattning. Det kan förstås bero på mitt urval, men jag tycker mig se en tydlig tendens.  Harvey Kurtzman var inkallad i armén men deltog inte i några strider själv – många av tecknarna gjorde dock det – och han skrev främst om det pågående Koreakriget och det nyss avslutade andra världskriget, krig som då var aktuella. Archie Goodman deltog inte heller i några strider, men skrev om det pågående Vietnamkriget, något som fick ödesdigra följder för Blazing Combat. Sam Glanzmann gjorde serier om sina egna krigsupplevelser. Varken Pat Mills eller Joe Colquhoun deltog förstås i första världskriget – Colquhoun deltog dock i andra värlskriget – men Mills kritik mot krig kan också tolkas som en kritik mot det brittiska samhället i allmänhet och Thatcher i synnerhet; man ska också ha i minnet att Falklandskriget ägde rum 1982, mitt under publiceringen av Charley’s War. Howard Chaykin föddes fem år efter andra världskrigets slut, men Blackhawk är inte – och har heller inte ambitionen att vara – någon realistisk krigsserie. Ennis krigsserier utspelar sig också i dåtid – det modernaste krig som avhandlas är Oktoberkriget 1973 då han var tre år gammal. Från att ha varit närmast dagsaktuella på 50- och 60-talet är krigsserier numera någonting som skildrar historiska krig där läsarna vet hur det ska gå och serieskaparna aldrig tvingas ta ställning för eller emot själva kriget.

Nu har det kravlats i gyttja, träsk, djungler och ingenmansland tillräckligt. Nästa gång jag skriver om serier – om allt går som det ska återkommer Seriearkeologi om ett par månader – ska det handla om helt andra saker, nämligen Marvel Comics glimrande kosmosglidare Silver Surfer! På återläsande!

Lästips:

  • Både de krigsserier som gavs ut av Vertigo och de femton första numren av War Stories finns utgivna i fyra stycken album från Avatar Press. Samtliga heter War Stories och de två första samlar ”miniserierna” från Vertigo och volym tre och fyra samlar Avatartidningen. De kostar ungefär 200 kronor styck.

Serier med ruter del 5: Blackhawk av Howard Chaykin

februari 19, 2021

I slutet av 1980-talet återlanserade DC Comics flera av sina karaktärer i moderniserade versioner. En av dessa var Blackhawk som gjordes om av dåtidens l’enfant terrible i serievärlden: Howard Chaykin.

Det är egentligen fel att kalla Blackhawk för en krigsserie. En anledning till detta är att det rör sig om en pilotserie; till skillnad från ”riktiga” krigsserier brukar dessa vara befriade från skildringar av ond, bråd död och krigets meningslöshet som präglar andra krigsskildringar, eftersom huvudpersonerna både bildligt och bokstavligt betraktar männen på slagfältet ”von oben”. Till exempel är de få positiva skildringar av första världskriget i serieform just pilotserier. Den andra anledningen är att Blackhawk under större delen av sin existens snarare varit en äventyrsserie av matinétyp där Blackhawk och hans kompanjoner kämpat mot kommunister och vanliga skurkar på olika exotiska platser i Stilla Havets övärld.

Blackhawks första framträdande.

Blackhawk har en ganska brokig historia, både som serie och som karaktär. Debuten skedde i Military Comics nummer 1 (augusti 1941) och gjordes av Bob Powell och Chuck Cuidera, med självaste Will Eisner som idéspruta. (Det är dock oklart hur mycket Eisner bidrog med förutom att Powell och Cuidera jobbade i hans studio.) Ursprungshistorien handlar om en namnlös polsk pilot som är ett gissel för tyskarna på östfronten. Hans plan blir nedskjutet av den tyske kaptenen von Tepp, men han lyckas nödlanda nära sitt hem. Von Tepp bombar då huset och dödar därmed pilotens bror och syster. Han lovar att hämnas, och under de följande månaderna börjar historien om en ”hämndens ängel” med det mystiska namnet Blackhawk sprida sig. Till slut konfronterar Blackhawk – givetvis den polske piloten – och hans allierade Von Tepp för en slutstrid, som förstås slutar med att Blackhawk får sin hämnd.

Gruppen Blackhawks, med den rasistiska stereotupen Chop-Chop i förgrunden.

Blackhawk blev ett återkommande inslag i Military Comics och ganska snart blev Blackhawks allierade, som i ursprungshistorien var tämligen anonyma, ett klart definierat team med det inte särdeles fantasifulla namnet Blackhawks. Förutom ledaren Blackhawk själv bestod det av Stanislaus, också polack; fransmannen André; holländaren och den före detta lägerfången Hans Hendrickson; den svenske (!) veteranen från vinterkriget Olaf Bjornson; amerikanen Chuck samt den kinesiske kocken ”Chop-Chop”.  Samtliga karaktärer var tämligen stereotypa – noterbart är dock att holländaren Hendricksons namn nästan klingar mer svenskt än svenske Olafs – men Chop-Chop var inget annat än en rasistisk karikatyr. I princip alla drag som man förknippar med nidbilden av östasiater fanns där: Chop-Chop var kort, tjock, hade gigantiska tänder samt förväxlade bokstäverna r och l. De mest rasistiska dragen skulle visserligen tonas ned under de kommande decennierna, men det var faktiskt först i och med Chaykins miniserie som han blev en ”vanlig” medlem i Blackhawks – och fick ett riktigt namn: Wang Chan.

Gruppen fick sin första kvinnliga medlem 1959.

Gruppen fick så småningom sin egen tidning: Blackhawk startade 1944 och sålde snart bättre än alla andra amerikanska serietidningar utom Superman. De fortsatte först sina krigsinsatser med utgångspunkt från den ö – givetvis kallad Blackhawk Island – där de hade sin bas. Efter kriget övergick serien till att vara mer äventyrsorienterad och 1952 blev plöstligt Blackhawk amerikan – tidens politiska klimat tillät inte att en person från det kommunistiska Polen var huvudperson – med namnet Bart Hawk. 1956 köptes Quality Comics upp av det som skulle bli DC Comics som lät tidningen fortsätta utan uppehåll och med bibehållen numrering (Blackhawk nummer 108 var det första DC-numret) och 1959 fick gruppen sin första kvinnliga medlem,  Zinda Blake med kodnamnet Lady Blackhawk.

I ett kortlivat försök att ge tidningen en skjuts i popularitet gavs gruppen superkrafter.

Åren 1957-1958 samt mellan 1964 och 1968 hade serien till och med en svensk tidning kallad Höken. I USA falnade däremot seriens popularitet under 1960-talet; den hade då förvandlats till en ganska intetsägande äventyrsserie av Silver Age-snitt. DC Comics försökte med olika knep vända trenden: Blackhawks fick nya färgglada kostymer i Blackhawk nummer 197 (juni 1964) och när inte det hjälpte förvandlades de till en regelrätt superhjältegrupp i Blackhawk nummer 227 (januari 1967). Föga förvånande hjälpte det inte. De blev av med sina superkrafter i nummer 243 och med själva tidningen i numret efter, då den lades ner i oktober 1968, efter tjugofyra år. 1976 skulle dock tidningen återuppstå – återigen med bibehållen numrering – med en ”modern” tolkning där teamet var legoknektar i nutid, men det skulle bli ett kortvarigt experiment som bara varade i sju nummer innan den lades ned en andra gång efter nummer 250. Men skam den som ger sig! I oktober 1982 återupplivades Blackhawk en tredje gång. Man gick tillbaka till seriens rötter genom att förlägga den till andra världskriget och ge gruppen dess originalkostymer tillbaka. Denna gång gick det något bättre och tidningen överlevde i drygt två innan den lades ner en tredje – och sista – gång. Blackhawk nummer 273 utkom i november 1984 och var den allra sista med originalnumrering.

I Sverige hade ”Höken”, som han kallades, en egen tidning på 50- och 60-talet.

Därmed är vi framme vid Crisis on Infinite Earths, DC Comics ambitiösa projekt från 1985–86 som gick ut på att återstarta sitt universum och börja om från början. De följande åren anlitade DC en rad kända serieskapare för att lansera uppdaterade versioner av sina klassiska karaktärer: bland annat tog sig John Byrne an Superman och Frank Miller Batman 1986 och året efter publicerades George Perez version av Wonder Woman samt Mike Grells modernisering av Green Arrow. De flesta av nytolkningarna blev både kommersiella och konstnärliga framgångar och DC bestämde sig för att ge Blackhawk samma behandling. Uppdraget att modernisera serien gavs till Howard Chaykin.

Howard Chaykin tecknade de första tio numren av Star Wars, och omslaget till det allra första.

Chaykin var då redan en veteran i seriebranschen. Han föddes 1950 och hade jobbat som professionell serieskapare sedan tidigt sjuttiotal. Han började som assistent åt Gil Kane och arbetade därefter främst som tecknare; bland annat tecknade han de tio första numren av Star Wars för Marvel Comics samt DC Comics första miniserie World of Krypton. På åttiotalet började han även skriva serier, främst independentserien American Flagg!. Han hade dessutom redan gjort ett ”renoveringsjobb” för DC: den fyra nummer långa miniserien The Shadow från 1986 om pulphjälten med samma namn. Howard Chaykin var också känd som en minst sagt omstridd person som inte skydde kontroversiella ämnen i vare sig serier eller intervjuer; till exempel var – eller är – han inte sen att förklara varför han är överlägsen de flesta av sina kollegor. En annan egenhet hos Chaykin är att karaktärerna i hans serier i princip uteslutande är väldigt osympatiska – även hjältarna är i regel sexistiska machomän med alldeles för stora egon. Detta görs visserligen med en viss ironisk distans, men det är svårt att inte se Chaykin själv i hans protagonister.

Blackhawk – senare känd som Blackhawk: Blood and Iron för att skilja den från efterföljande tidningar – var en tre nummer lång miniserie i prestigeformat som publicerades mellan mars och maj 1988. Chaykin förlade historien till tiden för andra världskriget, men till skillnad från tidigare versioner så var det snarare en politisk thriller än en äventyrs- eller krigsserie. Det var heller ingen historia där dynamiken mellan de olika medlemmarna i Blackhawks stod i fokus. Istället var det den polske flygmajoren Janos Prohaska – Blackhawk – som var den självklara huvudpersonen medan de andra i teamet inte var mycket mer än bifigurer. Blackhawk i Chaykins version var alltså återigen polack, och till råga på allt före detta medlem i det polska kommunistpartiet! Dessutom var den nya Lady Blackhawk en sovjetisk agent. Olaf var nu dansk istället för svensk och sist men inte minst gjorde sig Chaykin av med de sista stereotypa dragen i skildringen av ”Chop-Chop”; hans version var den kinesisk-amerikanske löjtnanten Weng Chan som avskydde sitt öknamn.

I Chaykins händer blev Blackhawk en politisk thriller.

Blackhawks nya bakgrund var katalysatorn i Chaykins berättelse: den konservative amerikanske senatorn Shadrack Hightower iscensätter en smutskastningskampanj gentemot Blackhawk där han anklagas för att vara sovjetisk spion. Kampanjen är så lyckad att Blackhawk blir av med sitt amerikanska hedersmedborgarskap och tvingas fly till London. Väl där rekryteras han av den brittiska underrättelsetjänsten för att delta i en gemensam brittisk-sovjetisk operation: tillsammans med Natalie Reed, en amerikansk kommunist som hoppat av till Sovjetunionen, ska han undersöka en nazistisk komplott av okänd art. Denna komplott leds av den brittiske landsförrädaren, före detta lorden och nazisten Death Mayhew, Blackhawks ”gamle fiende” (miniserien är dock hans första och enda framträdande) och – ska det visa sig – senator Hightower. Berättelsen är alldeles för komplicerad för att gå in på här, men komplotten visar sig handla om att detonera en atombomb över New York, och bara Blackhawk och hans team – inklusive Natalie Reed som inofficiellt kallas Lady Blackhawk – kan stoppa den. Allt löser sig givetvis till det bästa: Blackhawk besegrar Death Mayhew och rentvås från spionmisstankarna, men får förvånande nog inte ”prinsessan” (läs: Lady Blackhawk).

När jag läste miniserien påminde den mig om James Ellroys romaner. Dels på grund av den fragmentariska berättarstilen; det tar ett bra tag innan man som läsare förstår hur allt hänger ihop, dels på grund av att ingen av karaktärerna är speciellt sympatiska. I vanlig Chaykinstil är till och med huvudpersonen en tämligen otrevlig bekantskap. När serien kom ut 1988 var detta en berättarstil som fortfarande kändes ny och modig, men för en modern läsare känns detta som ett ganska slitet grepp. Serier med huvudpersoner som har tveksam moral går det nästan tretton på dussinet av numera, och det har gjorts bättre än i Blackhawk.  Möjligen beror det på att jag inte har någon direkt relation till äldre Blackhawk-versioner, men Chaykins modernisering känns inte alls så omvälvande som exempelvis Frank Millers version av Batman i The Dark Knight Returns. Att jag dessutom har svårt för Chaykins teckningsstil gör att jag har svårt att ta till mig serien. Den som gillar Howard Chaykin,  spionhistorier i andravärldskrigsmiljö eller har läst gamla Höken-tidningar och vill se en modernare version av figuren bör ge serien en chans.

I försöket att göra Action Comics till en veckotidning av antologityp blev fortsättningen på Chaykins serie en beståndsdel.

Chaykins version av Blackhawk blev en så pass stor framgång att det gjordes en fortsättning, dock utan Chaykins medverkan. Först gick den i Action Comics Weekly; det knappt årslånga försöket mellan maj 1988 och mars 1989 att göra tidningen enligt ”brittisk” modell med kortare serier och veckoutgivning. Tecknare var Rick Burchett och för manuset svarade först Mike Grell, mest känd för Green Arrow och sedan Martin Pasko, mest känd för att han inte är Alan Moore (Moore tog över Swamp Thing efter just Pasko). Dessa serier var dock renodlade äventyrsserier som utspelades åren efter andra världskriget. När Action Comics Weekly-experimentet avslutades fick Blackhawk en egen tidning med start i mars 1989. Denna version av tidningen varade bara i sexton nummer (varav Doug Moench skrev de sista fem). Sista gången ”Chaykinversionen” av karaktären förekom var i Blackhawk Special från december 1992, med handlingen förlagd till sextiotalet.

Nästa gång blir det den sista delen i krigsseriegenomgången och handlar om Garth Ennis War Stories. På återläsande!

Lästips:

  • Den som vill läsa Howard Chaykins miniserie på svenska gör bäst i att jaga rätt på tidningen Thriller 1-3/1989, som publicerade den.
  • Vill man läsa den på originalspråket, samt de serier som publicerades i Action Comics Weekly, köper man hårdpärmsutgåvan Blackhawk: Blood & Iron. I skrivande stund kostar den 350 kronor.

Serier med ruter del 4: Charley’s War

februari 2, 2021

Med få undantag är brittiska serier ofta förbisedda i Sverige. I den mån europeiska serier lyckas tränga igenom den amerikanska seriehegemonin rör det sig oftast om fransk-belgiska alster. Brittiska serieskapare är visserligen uppskattade – men främst deras amerikanska produktioner. Detta inlägg ska handla om en brittisk serie om första världskriget: Charley’s War av Pat Mills och Joe Colquhoun.

Charley’s War på omslaget till Battle Action.

Till skillnad från andra världskriget med sin tydliga uppdelning mellan hjältar och skurkar, samt de mer eller mindre exotiserande skildringarna av Vietnamkriget, har första världskriget sällan framställts i positiv dager. Istället har ”kriget som skulle få slut på alla krig” blivit själva sinnebilden för krigets meningslöshet, där tusentals liv offrades för att erövra några hundra meter terräng. Själva termen ”skyttegravskrig”- intimt förknippad med just första världskriget – har till och med blivit en allmän synonym för uppslitande och olösliga konflikter. Exemplen på böcker, filmer och sånger som skrivits för att skildra grymheten och lidandet detta krig innebar är många, och serier är förstås inget undantag. De mest kända serieromanerna som skrivits om första världskriget är nog Jaques Tardis C’était la guerre des tranchées och Putain de Guerre! som jag skrev om för drygt fem år sedan. Den brittiska serien Charley’s War som publicerades mellan 1979 och 1986 är inte lika känd – åtminstone inte i Sverige – men den är minst lika bra.

2000 A.D är den brittiska seriebranschens största succé.

Innan jag skriver om Charley’s War tänkte jag beskriva hur den brittiska seriemarknaden såg ut på sjuttio- och åttiotalen – och till viss del fortfarande ser ut.  Till skillnad från den amerikanska normen med månatligen utkommande tidningar med en enda serie där en speciell karaktär har huvudrollen (till exempel Amazing Spider-Man) kom de brittiska tidningarna ut veckovis och var antologier. Den var alltså mer lik den svenska seriemarknaden, men med avgörande skillnader: utgivningstakten (få svenska serietidningar har haft veckoutgivning), storleken och papperskvaliteten (som mest påminde om svenska kvällstidningar).  De brittiska serietidningarna var dessutom väldigt fokuserade på genre och riktad till en viss målgrupp – man talade om ”boy’s comics” respektive ”girl’s comics” – och antologiformatet var absolut norm, med kortare avsnitt än de svenska motsvarigheterna (ungefär 3-4 sidor per serie). Detta gällde även amerikanska serier: Marvel UK publicerade till exempel Hulk Weekly som innehöll uppdelade avsnitt från olika amerikanska Marveltidningar samt Hulkavsnitt och andra serier gjorda speciellt för den brittiska marknaden. Många brittiska tidningar använde sig också av läsarröster för att ta reda på vilken serie i en viss tidning som var populärast och den serien hamnade ofta både på omslaget och först i tidningen.

Brittiska sportserier publicerades i svenska Buster.

Det mest kända brittiska seriemagasinet är otvivelaktigt science fiction-titeln 2000 AD, som startade 1977 och som redan i det andra numret introducerade Judge Dredd. Det är också den enda tidningen från denna period som fortfarande ges ut. Även om Judge Dredd är mycket känd och publicerats i Sverige, så är nog de brittiska serier som lästs av flest svenskar de sportserier som gick i bland annat Buster, företrädelsevis från den brittiska tidningen Tiger. Dit hör Billy’s Boots (Benny Guldfot), Roy of the Rovers (Rovers), Hot-Shot Hamish (Super-Mac) samt Mighty Mouse (Bullen). Intressant nog så var Buster – som även var titelfigur i en brittisk tidning – inte en sportserie i originalversionen, utan mer av en humoristisk äventyrsserie. Detta tonades dock ned i den svenska licensproduktionen – samt det faktum att han var Tuffa Viktors son (!)

Omslaget varofta första rutan i den inledande serien.

Charley’s War publicerades i tidningen Battle Action (även om tidningen bytte namn inte mindre än två gånger under åren serien publicerades, först till Battle och sedan till Battle Action Force) mellan 1979 och 1986. Bakom seriens manus stod Pat Mills, som förutom att ha varit med och startat ovan nämnda 2000 AD också var en av de som anlitats för att lansera just Battle Action några år tidigare. Han ligger även bakom den mörka superhjälteparodin Marshal Law, vilket kanske är den serie han är mest känd för.  För tekningarna svarade Joe Colquhoun, en brittisk serieveteran som bland annat var den förste som tecknade Roy of the Rovers på 1950-talet. Det sista året skrevs Charley’s War visserligen av Scott Goddall som förflyttade serien till andravärldskrigsmiljö, men de avsnitten kommer jag att ignorera eftersom de i strikt mening inte är en del av Mills berättelse. De har dessutom aldrig repriserats och ska enligt uppgift – eftersom de aldrig återtryckts har jag inte läst dem själv – skilja sig rejält från Mills version av serien, både vad gäller ton och kvalitet.

Till en början är Charley en rädd och naiv pojke …

Pat Mills och Joe Colquhoun gjorde totalt 292 avsnitt av Charley’s War. Avsnitten var tre, fyra eller fem sidor långa och bildade tillsammans en sammanhängande berättelse på närmare tusen sidor. Huvudperson var arbetarklasspojken – när serien börjar är han sexton år gammal – Charley Bourne som ljuger om sin ålder för att kunna ta värvning ”för kung och fosterland” 1916. Vi får sedan följa honom från skyttegravarna i slaget vid Somme – ett av världshistoriens blodigaste slag som pågick i över fyra månader och krävde en miljon soldaters liv – ända fram till krigsslutet och vidare som medlem i den brittiska expeditionsstyrka som deltog i det ryska inbördeskriget på de vitas sida 1919. Mills gör visserligen några korta avstickare där huvudpersonerna är ”Blue”, en desertör från den franska främlingslegionen; Charleys kusin Joe som tagit värvning i flottan samt Charley’s lillebror Wilfred som tjänstgör som skytt i flyget, efter att även han ha ljugit om sin ålder, men det är Charley som är seriens centralgestalt. När berättelsen tar sin början är han som sagt en pojke, naiv och skräckslagen. Erfarenheterna från kriget gör ganska snabbt honom till en härdad och cyniskkrigsveteran som insett att den enkle soldatens liv inte är någonting värt ens i de egna officerarnas ögon. Charleyklarar sig visserligen ur en rad knepiga situationer, men bifigurerna har inte samma tur och det är inte många av dem som överlever till slutet. Pat Mills ville förmedla av att döden i skyttegravarna var lika grym som överraskande och valde medvetet att låta Charleys vänner dö, oftast helt utan förvarning. Man skulle kunna kalla Charley’s War för en uppväxtroman utan några moralkakor.

… men krigets bistra erfarenheter gör honom luttrad.

Brittiska serier har alltid varit mer politiska och cyniska än sina amerikanska motsvarigheter – det är ingen slump att britter som Alan Moore och Grant Morrison fått ett rykte i USA som ”subversiva” serieförfattare – och Charley’s War är ett utmärkt exempel på detta. Det är en rasande uppgörelse med den förljugna bilden av krig och det brittiska klassamhället (precis som många andra brittiska serieskapare står Mills till vänster på den politiska skalan). Det är de brittiska officerarna som är seriens verkliga antagonister, medan tyskarna oftast förblir tämligen anonyma. Det bästa exemplet på hur brittiska officerare skildras är kapten Snell, en maktlysten och ondsint person som ser Charley och hans kamrater som hans personliga undersåtar. Tyvärr blir han lite av en ordinär serieskurk då han blir oskadliggjord bara för att dyka upp än värre, flera gånger dessutom. Pat Mills hastiga sorti – han lämnade serien efter att ha nekats den researchbudget han ville ha – hindrade honom inte att sätta punkt för sin berättelse helt i den anda han skrivit den. I en kort epilog möter vi en äldre, arbetslös Charley som träffar en av de få kamrater som överlevt kriget igenom: sergeanten Old Bill. De sätter sig på en pub och samtalar om att inget blev som de tänkt och att allt prat om att ”krigshjältarna” skulle garanteras jobb av staten bara var tomt prat. Men de enas om att det kanske ändå var värt det eftersom deras uppoffringar garanterar att deras barn aldrig kommer behöva uppleva krig. Samtidigt står en tidningspojke på gatan utanför och skriker dagens rubriker: en viss Adolf Hitler har valts till rikskansler i Tyskland …

Ett EC-inspirerat omslag till Battle Action.

Jag trodde inget skulle kunna rubba Harvey Kurtzmans krigsserier från positionen som bäst någonsin, men efter att ha läst Charley’s War är jag beredd att åtminstone kalla det oavgjort. Joe Colquhouns teckningar är fantastiska och Pat Mills manus vinner på att det är en lång, sammanhållen berättelse. Visserligen slutar de olika avsnitten ofta med en cliffhanger, men eftersom serien ursprungligen publicerades som följetong får man acceptera det. Det är heller inget som stör berättelsens flyt nämnvärt och jag får känslan att Mills helst hade skippat cliffhangers helt. Charley’s War är en grym, spännande, våldsam och briljant serie som är den absolut bästa skildringen av första världskriget jag läst. Gillar man krigsserier ska man absolut läsa den, och även om man är skeptisk till genren borde man ändå ge den en chans. Brittiska serier i allmänhet och Charley’s War i synnerhet förtjänar sin plats i varje serieälskares bokhylla!

Nästa gång blir det en serie som skiljer sig rejält från Charley’s War, både vad gäller attityd och stil, då det ska handla om den kontroversiella serieskaparen Howard Chaykins åttiotalsversion av Blackhawk. På återläsande!

Lästips:

  • Mig veterligen har Charley’s War aldrig publicerats i Sverige eller USA. De bästa sättet att få tag på serien är de brittiska mjukpärmsutgåvorna från Rebellion. Charley’s War: The Definitive Collection finns i tre volymer och samlar allt Pat Mills-skrivet material. De kostar i dagsläget drygt 200 kronor styck.

Serier med ruter del 3: U.S.S. Stevens av Sam Glanzman

januari 19, 2021

U.S.S. Stevens skiljer sig från de andra serierna i denna genomgång. Dels eftersom den saknar ett utpräglat antikrigsbudskap, dels eftersom både serien i sig och upphovsmannen – åtminstone för mig – var tämligen okända. Handlar detta om en bortglömd pärla eller inte? Den frågan ska jag försöka svara på!

Glanzmans serier på Charlton är relativt bortglömda idag, som exempelvis Hercules.

Till skillnad från andra serieskapare i min genomgång av krigsserier är Sam Glanzman inte ett speciellt välkänt namn, ens bland seriefans. Han föddes i Baltimore den femte december 1924 och började visserligen jobba i seriebranschen redan 1939, men då som anonym tecknare för en av de underleverantörer som försåg större förlag med utfyllnadsserier. På sin artonårsdag tog han värvning i flottan – U.S.S Stevens är i viss mån en självbiografisk serie, namngiven efter den jagare som Glanzman tjänstgjorde på – och deltog i Stillahavskriget mot japanerna. Efter kriget hankade han sig fram på dåligt betalda illustratörsjobb, men när han gifte sig behövde han en inkomst som var stadigare och bättre. Han började därför jobba som montör på en flygplansfabrik men fortsatte även som illustratör, främst för barnböcker. Hans ”riktiga” serietecknarkarriär inleddes först 1958, då han sökte sig till förlaget Charlton Comics. Där gjorde han en rad serier som idag är tämligen bortglömda, exempelvis Hercules:Adventures of the Man-God och The Lonely War of Capt. Willy Schultz. Han tecknade också krigsserier för förlaget Dell Comics, och det var i dessa han för första gången använde fartyget där han tjänstgjort i sina teckningar. 1970 värvades han till DC Comics av Joe Kubert, legendarisk serietecknare och redaktör. Glanzman, som alltså fyllde 46 samma år, hade med andra ord inte direkt haft någon kometkarriär.

Nummer 24 av Dells krigsserietitel Combat var första (och mig veterligen den enda) gången Glanzman avbildade U.S.S Stevens på ett omslag.

Det är fel att säga att Glanzmans karriär tog fart i och med jobbet på DC Comics; det var inget genombrott i traditionell mening. Det var visserligen på DC Comics han fick blomma ut som serieskapare och göra den serie som är i fokus för detta inlägg: U.S.S. Stevens, men någon stjärna i klass med den nyss nämnde Joe Kubert eller John Severin blev han emellertid aldrig. Jag tycker snarare att man kan kalla Glanzman för en skicklig hantverkare: pålitlig och noggrann utan att sticka ut. Det är därför väldigt typiskt för Glanzmans karriär att U.S.S. Stevens aldrig hade någon egen tidning; istället var den backupserie i DC:s olika krigstitlar, främst Our Army at War och Our Fighting Forces. Serien var ett regelbundet inslag i dessa tidningar mellan 1970 och 1974, för att därefter förekomma sporadiskt. Det sista avsnittet (förutom ett gästspel i Sgt. Rock Special från 1992) publicerades i Sgt. Rock nummer 308, som kom ut i september 1977. Glanzman stannade kvar på förlaget fram till 1986, men eftersom krigsserier var en genre på kraftig tillbakagång sinade uppdragen. Han gick därför över till Marvel Comics istället, där han gjorde Of War and Peace-Stories by MAS (alltså ”Sam” baklänges), en serie som var intill förväxling lik U.S.S Stevens, som publicerades i tre avsnitt i det svartvita magasinet Savage Tales. Dessutom lät Marvel publicera A Sailor’s Story, en mer uttalat självbiografisk serie om hans tid i USA:s flotta. Han skulle återkomma till ämnet igen när U.S.S. Stevens återupplivades för den sex nummer långa miniserien Joe Kubert Presents som kom ut mellan december 2012 och maj 2013, när han var hela 88 år gammal. Sam Glanzman avled i juli 2017.

Till en början var historierna ganska enkla.

Merparten av U.S.S. Stevens publicerades som sagt i DC:s olika krigstitlar, i avsnitt som vanligen var fyra sidor långa. Till en början är historierna ganska platta, med intriger av typen ”Det var en lugn dag i Stilla Havet, men sedan blev vi anfallna av japanska flygplan. Det såg knivigt ut, men vi lyckades skjuta ned dem. Sedan fortsatte livet ombord.”. Efterhand börjar dock Glanzman fokusera mer på enskilda livsöden ombord, vilket gör att serien lyfter. Som jag nämnde tidigare är det en i viss mån självbiografisk serie; Glanzman baserade karaktärerna på sina stridskamrater, men det är inte verkliga personer. Glanzman har sagt att ungefär 80 procent av historierna byggde på sådant som antingen hände honom eller något han hörde någon annan ombord berätta.

Mitt absoluta favoritavsnitt är ”The Sorcerer’s Apprentice” från Our Army at War nummer 266 (mars 1974), där vi får följa en artillerist ombord och hans lärling, med en tragisk-ironisk tvist på slutet som nästan håller Kurtzmanklass. Generellt tycker jag att serierna stiger i kvalitet fram till det att DC av någon anledning började publicera allt färre avsnitt: under 1975, 1976 och 1977 publicerades endast två avsnitt av serien per år, jämfört med de föregående årenett avsnitt per månad i snitt. Det känns som om luften gick ur Glanzman när serien inte längre fick lika stort utrymme och avsnitten från de sista tre åren håller inte alls samma klass. Det känns också som om Glanzman försökte forcera fram ett antikrigsbudskap i de senare serierna, men U.S.S. Stevens var främst en hyllning till Glanzmans stridskamrater och det fartyg de tjänstgjorde på. Visserligen förekom exempel på krigets meningslöshet, men där Kurtzman och Goodwin kändes naturliga i sitt krigsmotstånd, känns Glanzmans mer tillkämpat.

Första sidan från ”The Idiot” från Our Army at War nummer 220.

Är U.S.S. Stevens då en bortglömd pärla eller något som förtjänar att falla i glömska? Varken eller, skulle jag säga. Jag tycker det är en hyfsad serie, som åtminstone mot slutet var ganska läsvärd. Det är inget mästerverk, men heller ingen dålig serie. Däremot känns den ganska … tja, ordinär. Jag kan dock ha missat något väsentligt; jag har läst hyllningar till Glanzman både som manusförfattare och tecknare av storheter som Garth Ennis, Stephen Bisette och Walt Simonson. Man brukar ibland tala om ”komiker för komiker” och kanske är det så att Glanzman är en serieskapare för serieskapare, och att jag – som knappt kan teckna ett avtal ens – helt enkelt inte förstår hans storhet. Min bedömning är dock att detta är en serie som tilltalar dem som är väldigt intresserade av genren, men att det finns bättre krigsserier.

Nästa gång byter vi både krig och kontinent, då det ska handla om en brittisk serie i förstavärldskrigsmiljö: Charley’s War. På återläsande!

Lästips:

  •  Den inbundna boken U.S.S. Stevens: The Collected Stories samlar samtliga serier, inklusive Savage Tales-serierna som inte är ”officiella” U.S.S Stevens-episoder. Boken kostar i skrivande stund drygt 300 kronor.

Serier med ruter del 2: Blazing Combat

januari 5, 2021

I mitten av sextiotalet hade de tonåringar som läst EC:s tidningar växt upp och inlett egna karriärer. En av dem var Archie Goodwin som tog sina första stapplande steg som författare och redaktör för Warren Publishings magasinutgivning, som bestod av skräcktitlar som Creepy och Eerie – samt det kortlivade krigsseriemagasinet Blazing Combat.

Archie Goodwin föddes 1937 och var alltså tolv-tretton år när EC Comics ”New Trend”-tidningar började ges ut. Han blev ett så pass hängivet fan att han blev medlem i den officiella fancluben The National EC Fan-Addict Club och han bestämde sig för att det var serier han ville jobba med. Han hamnade så småningom på School of Visual Arts i New York – en skola som bland annat haft storheter som Joe Sinnott, Herb Trimpe, Peter Bagge och Joe Quesada som studenter – och under studietiden medverkade han i EC-fanzinet Hoohah! som kom ut mellan 1955 och 1958. Efter några år i armén sökte han sig till Warren Publishing – ett naturligt steg för ett EC-fan.

På grund av ett kryphål i Comics Code kunde Warren ge ut seriemagasin i EC:s anda. Här det tredje numret av Creepy. Omslaget gjordes av Frank Frazetta.

Warren Publishing startade 1957 och gjorde inledningsvis ett magasin om science-fictionfilmer, Famous Monsters in Filmland. 1960 startade man satirtidskriften Help! med ingen mindre än Harvey Kurtzman som redaktör. 1964 beslutade förlaget att utnyttja ett kryphål i The Comics Code – serietidskrifter i magasinformat hamnade bland övriga magasin och inte bland serietidningar och omfattades därför inte av regelverket – och startade en tidning med skräckserier i EC Comics anda: Creepy. Archie Goodwin blev snabbt både huvudförfattare och redaktör för Creepy och föreslog att Warren också skulle starta en tidning för krigsserier av EC-typ. I oktober 1965 startades därför Blazing Combat. Båda tidskrifterna – och senare Eerie – anlitade många av de klassiska EC-tecknarna, men Harvey Kurtzman var inte involverad alls; han var tvärtom ganska bitter över att Help! lades ned i samma veva och när Archie Goodwin träffade sin stora idol lät denne meddela att hans tidning lagts ner eftersom förlaget hellre gav ut ”sånt där ni håller på med”.

Frazetta gjorde också samtliga fyra omslag till Blazing Combat. Detta är premiärnumret från oktober 1965.

Blazing Combat hade kvartalsutgivning och kom ut med fyra nummer mellan oktober 1965 och juli 1966. Den hade 64 sidor per nummer, men i övrigt var upplägget detsamma som EC:s tidningar: korta serienoveller på 6-8 sidor utan fast persongalleri. Goodwin skrev samtliga historier utom en (”The Battle of Britain” som både skrevs och tecknades av Wallace Wood) och för teckningarna svarade gräddan av det som varit EC:s tecknarstall. Där medverkade medlemmarna i Kurtzmans ”inre cirkel” John Severin och Wallace Wood; andra stora EC-tecknare som Joe Orlando, Angelo Torres och Alex Toth, samt namn som Russ Heath och Gene Colan, som visserligen inte var några ”EC-namn” (även om Heath tecknat en EC-serie), men som gjort sig kända som tecknare av krigsserier för andra förlag. Omslagen gjordes av Frank Frazetta och för textningen svarade EC:s – eller rättare sagt Kurtzmans eftersom övriga EC-tidningar var maskintextade – textare Ben Oda.  Det är inte svårt att tänka sig att Archie Goodwin, som fick jobba med de serieskapare han beundrat sedan tonåren, tyckte att han nått sina drömmars mål!

Inledningshistorien i Blazing Combats andra nummer ansågs som så kontroversiell att det till slut blev tidningens fall.

Drömmen skulle dock bli kortvarig, eftersom Blazing Combat lades ned efter endast fyra nummer. Nedläggningen berodde nominellt på att tidningen sålde dåligt, men de låga försäljningssiffrorna berodde på att tidningen utsattes för en bojkott på grund av sitt innehåll. Precis som Kurtzman tog Archie Goodwin tydlig ställning – kanske till och med ännu tydligare – mot krig och även om de flesta historierna handlade om andra världskriget inleddes varje nummer med en historia om det då ganska färska Vietnamkriget. Den historia som inledde Blazing Combat nummer 2 (”Landscape” tecknad av Joe Orlando) beskrev kriget ur civilbefolkningens perspektiv: en by ”befrias” omväxlande av nordvietnamesiska, amerikanska och sydvietnamesiska trupper och i centrum står en gammal vietnames som vill skydda sin risodling från den förstörelse som drabbar byn. Goodwins poäng var att civilbefolkningen är de oskyldiga offren och att det inte finns hjältar och skurkar i krig – historien slutar med att den gamle mannen blir skjuten av sydvietnamesiska soldater – vilket ansågs vara en väldigt kontroversiell ståndpunkt eftersom motståndet mot Vietnamkriget inte var speciellt utbrett ännu. USA:s militär vägrade saluföra Blazing Combat på sina militärbaser – amerikanska soldater stod vid den här tiden för en betydande del av den totala seriekonsumtionen – och dessutom inledde krigsveteranorganisationen American Legion en kampanj mot tidningen, vilket fick till följd att inhemska distributörer vägrade leverera tidningen till affärerna. Istället returnerades pallvis med orörda exemplar, ofta tillsammans med brev där Warren Publishing anklagades för ”antipatriotism”. Försäljningen av Blazing Combat stannade av nästan helt och när distributörerna dessutom hotade att bojkotta Warrens övriga tidningar så länge de fortsatte med sin ”opatriotiska” verksamhet, såg förlaget inget annat val än att lägga ned tidningen i juli 1966.

Archie Goodwin var mannen bakom Luke Cage. Premiärnumrets omslag tecknades av John Romita och kom ut i juni 1972.

Goodwins karriär tog emellertid ingen större skada; han fortsatte ytterligare något år som huvudförfattare och redaktör för skräcktidningen Creepy och senare systertidningen Eerie fram till att Warren Publishing drabbades av så pass allvarliga ekonomiska bekymmer att i princip hela personalstyrkan avskedades 1967. Därefter började han skriva dagstrippserien Secret Agent X-9, som gett den svenska tidningen Agent X9 sitt namn (själva serien har märkligt nog oftast hetat Agent Corrigan på svenska, även i ”sin egen” tidning). Så småningom skulle han bli känd som ”den mest omtyckta serieredaktören någonsin”, både på DC Comics – ironiskt nog blev han redaktör för några av de patriotiska krigsserietidningarna förlaget gav ut – och Marvel, där han bland annat var chefredaktör i ett års tid. Bland annat såg han till att de fick rättigheterna att publicera Star Wars-serier. Han fortsatte dessutom som serieförfattare – bland annat för just Star Wars både i serietidnings- och dagstrippversion – och är upphovsmannen bakom Luke Cage, den förste afroamerikanska hjälten med egen tidning. Goodwin avled i cancer 1998.

En välgjord parentes.

Trots att Blazing Combat i mångt och mycket var en nostalgiprodukt, med samma upplägg och tecknad av samma tecknare som EC:s tidningar, var den paradoxalt nog också före sin tid. Hade den kommit några år senare är det inte omöjligt att den skulle ha omfamnats av den växande antikrigsrörelsen i USA och blivit betydligt mer långlivad. Nu framstår Blazing Combat mer som en parentes i seriehistorien. Man kan förstås fråga sig hur tidningen bara överlevde i fyra nummer, medan Two-Fisted Tales och Frontline Combat fick existera någorlunda ostört under det tidiga 1950-talet, en period som inte direkt var den mest radikala i amerikansk historia. Man måste dock komma ihåg två saker: dels att Kurtzman blev utredd av FBI, dels att han inte skrev Blazing Combat. Det är visserligen en gigantisk kostym att fylla, men jag tycker inte att Goodwin är en lika bra författare. Även om många av historierna griper tag i läsaren, saknar han Kurtzmans finess och ibland blir hans budskap övertydligt – om man vill vara elak kan man säga så pass övertydligt att inte ens en yrkesofficer kan missa det – vilket kan ha legat honom och tidningen i fatet. Jag tycker också att Blazing Combat lider av samma problem som Kurtzmans krigsserier: lite för mycket exposition och formatet med korta historier med helt nya karaktärer gör att man aldrig får någon riktig känsla för dem. Att avfärda Blazing Combat som en sämre kopia är dock ett misstag: det må vara en parentes, men en otroligt välgjord sådan som förtjänas att läsas av alla som är intresserade av genren!

Nästa gång ska det handla om en krigsserie som skiljer sig från de övriga i denna genomgång: U.S.S. Stevens av Sam Glanzman. På återläsande!

Lästips:

  • De fyra numren av Blazing Combat har getts ut i samlad form av Fantagraphics, både i hård och mjuk pärm. Den som är enklast att hitta är den med mjuk pärm, som i skrivande stund finns i de flesta butiker och kostar ungefär 250 kronor.

Serier med ruter del 1: EC Comics krigsserier

december 21, 2020

Krigsserier – är inte det bara pangpang, bredbent patriotism och vapendyrkan? Jo, till viss del, men inte bara det. Detta är det första i en rad inlägg som presenterar några av de bästa engelskspråkiga krigsserierna under de senaste sextio åren. Vi börjar med EC Comics klassiska serier från 1950-talet.

Willie and Joe” av Bill Mauldin var en föregångare när det gällde realistiska krigsskildringar.

Superhjältarnas genombrott och andra världskrigets utbrott inträffade ungefär samtidigt, och i serier som till exempel Captain America propagerades det för att USA skulle träda in i kriget redan innan Pearl Harbor. När USA väl gjorde det genomsyrades serieproduktionen av kriget. Detta gällde inte bara superhjälteserierna; till och med i Mickey Mouse tampades Musse mot nazister! Detta hade två syften: dels att höja moralen hos de amerikanska soldater som utgjorde en stor del av läsekretsen, dels att stärka hemmafronten genom att puffa för de krigsobligationer som såldes. Det var därför inte fråga om att skildra krig på ett realistiskt vis. Undantag förekom – Bill Mauldins Willie and Joe räknas som en av de bästa skildringarna av soldaternas vardag i serieform – men i huvudsak handlade det om krigsglorifiering.

De flesta krigsserier gjordes för att höja stridsmoralen. Här ett tidstypiskt omslag tecknat av Curt Swan.

Efter andra världskrigets slut dalade superhjältarnas popularitet kraftigt. Under Koreakriget var det därför mer renodlade krigsserier som skulle stärka krigsandan. Tidningar med storvulet patriotiska namn som All-American Men of War, Our Army at War, Men in Action och Star Spangled War Stories såg dagens ljus, och även denna gång handlade det i huvudsak om glamouriserande av kriget. Ett förlag stack dock ut: EC Comics.

EC Comics startades 1944 som Educational Comics av seriepionjären Max Gaines – han var en av männen bakom den första serietidningen någonsin, Famous Funnies – med det uttalade syftet att producera serier riktade till skolor och kyrkor. Gaines den äldre omkom emellertid i en båtolycka 1947 och hans 25-årige son William M. Gaines ärvde förlaget, vilket innebar en radikal kursändring. Förlagets namn kortades till EC (”Easy”) Comics, där initialerna dessutom stod för Entertaining Comics,  och istället för pedagogiska och kristna serier lanserades en rad tidningar under samlingsbegreppet ”New Trend” inom genrer som western, science fiction och skräck. Redaktör och huvudförfattare för de flesta av dessa tidningar var Al Feldstein, men de två tidningar som innehöll krigsserier skrevs och redigerades av en viss Harvey Kurtzman. Han skulle sätta sin tydliga prägel på de krigsserier EC Comics gav ut, och så småningom skulle han starta den tidning som blev förlagets mest kända – och dessutom överlevde det – nämligen Mad.

Harvey Kurtzman föddes i Brooklyn den 3 oktober 1924. Han växte upp under fattiga förhållanden; hans far dog av blödande magsår när Harvey bara var fyra år gammal och under en period placerade hans mor honom och hans bror på barnhem tills hon hittade ett jobb som kunde försörja dem. Han vann en teckningstävling som fjortonåring och under 1940-talet hankade han sig fram på småjobb – bland annat gjorde han ensidesserien Hey Look! åt Timely (sedermera Marvel) Comics – innan han en dag 1949 stegade in på vad han trodde var Educational Comics kontor med några smakprov på olika pedagogiska serier han ritat. Som bekant hade William Gaines tagit över förlaget och var inte alls intresserade av den typen av serier. Han gillade emellertid Kurtzmans Hey Look! och beslutade sig därför för att ge honom en chans – som tecknare på en westernserie om syfilis!  Så småningom erbjöds han chansen att bli redaktör och huvudförfattare för Two-Fisted Tales, en nystartad tidning med ”pojkboksserier” vars första nummer kom ut i november 1950. En udda detalj var att detta förstanummer hade nummer 18 på omslaget eftersom det tog över en annan tidnings numrering – en distributionsteknisk fint som EC ofta använde sig av. Eftersom Koreakriget bröt ut i ungefär samma veva ändrades inriktningen på tidningen till krigsserier efter bara ett par nummer. I juli 1951 startades systertidningen Frontline Combat, också den med Kurtzman som redaktör och huvudförfattare.

Harvey Kurtzman tecknade till en början samtliga omslag. Här omslaget från Two-Fisted Tales nummer 19, det allra första med krigstema. Notera skillnaden i atmosfär mot Swan-omslaget!

Både Two-Fisted Tales och Frontline Combat kom ut varannan månad, men alternerade så att de i princip fungerade som en enda månadstidning – också det ett vanligt grepp hos EC Comics. Totalt utkom 24 nummer av Two-Fisted Tales och 15 nummer av Frontline Combat och i enlighet med dåtidens standard innehöll de fyra historier på sex till åtta sidor vardera. Att det var Harvey Kurtzman som höll i de kreativa tyglarna råder det ingen tvekan om; av de totalt 156 historierna som publicerades i de båda tidningarna skrevs 112 av Kurtzman själv, med mycket detaljerade storyboards för tecknarna – han tecknade bara elva historier själv – att följa. Han tecknade dessutom 23 av totalt 39 omslag. Det var först när Mad – tänkt som ett enkelt jobb till skillnad från de tidskrävande krigsserierna – började ta allt mer tid i anspråk som Kurtzman gav upp kontrollen något. När Frontline Combat lades ned och Two-Fisted Tales blev en kvartalstidning som återgick till ”pojkboksäventyr” – en följd av att krigsserier blev mindre populära efter Koreakrigets slut – koncentrerade sig Kurtzman helt på Mad och lämnade över redaktörskapet för Two-Fisted Tales till tecknaren John Severin. Tidningen kom ut med ytterligare fem nummer och lades ned i februari 1955. Noterbart är att det inte var Comics Code som var orsaken till någon av dessa tidningars nedläggning, till skillnad från de flesta andra tidningar EC Comics gav ut.

Man gjorde flera temanummer, bland annat om Iwo Jima.

Det som fick krigsserierna av Kurtzman att sticka ut var att han aldrig var intresserad av att göra actionserier med krigstema, eller – som EC:s skräcktidningar – historier som genomsyrades av våld och blod bara för sakens skull. Han ville berätta sanningen om krigets meningslöshet, utan förskönande omskrivningar. Han strävade efter största möjliga autenticitet; den största anledningen till att arbetet var så tidskrävande var att Kurtzmans researcharbete var minutiöst, ned till minsta uniformsknapp. Han hade ett pedagogiskt anslag och gjorde bland annat temanummer om Iwo Jima och det amerikanska inbördeskriget – totalt sju inbördeskrigsnummer var planerade, men bara tre hann göras – samt enstaka serier som bland annat handlade om det amerikanska revolutionskriget, Napoleonkrigen och första världskriget. Huvudfokus låg emellertid på det pågående Koreakriget, och även när det gällde den konflikten ville han skildra verkligheten snarare än glorifiera den. Han undvek helt de rasistiska nidbilder som andra samtida Koreakrigsskildringar kryllade av; istället framställdes de nordkoreanska och kinesiska soldaterna som lika förvirrade, rädda och – ja, mänskliga – som de amerikanska. Kurtzmans ointresse av att göra krigspropaganda ledde till att han anklagades för att vara motståndare till Koreakriget och han utreddes till och med av FBI för att han undergrävde krigsinsatsen! Kurtzman förnekade alltid själv detta. Han ville bara berätta sanningen; han hade trots allt sökt jobb på Educational Comics en gång i tiden.

Jack Davis är kanske främst känd som Mad-tecknare, men medverkade flitigt i EC:s övriga tidningar också. Här ett omslag som visar att han behärskade annat än humor

Kurtzmans hårda krav på sig själv och sina medarbetare gjorde att det var få tecknare som passerade det kreativa nålsögat; han gav ogärna någon en andra chans och definitivt inte en tredje. Faktum är att det bara var tre tecknare – fyra om man räknar med tuscharen Will Elder – som gjorde mer än en handfull historier. Mest framträdande bland dessa var John Severin – ofta tuschad av just Elder – som senare blev redaktör för Two-Fisted Tales. De två andra i Kurtzmans ”inre cirkel” var Jack Davis, som kanske är mest känd för en modern publik som Mad-tecknare, samt Wallace Wood. Andra tecknare som inte föll Kurtzman i smaken och därmed bara fick göra ett par historier vardera var Russ Heath och Joe Kubert – båda skulle senare göra krigsserier för DC och Marvel som betraktas som klassiker – samt Dave Berg, en annan Mad-bekant. Berg gjorde Mad:s mest långlivade inslag, The Lighter Side of … som fanns i varje nummer i över fyrtio års tid, men hans enda samarbete med tidningens grundare var serien ”Fire Mission” i Two-Fisted Tales nummer 29 – när Berg började på Mad 1957 hade Kurtzman redan lämnat EC Comics.  

För att vara närmare sjuttio år gamla är serierna i Two-Fisted Tales och Frontline Combat förvånande moderna jämfört med andra serier från samma tidsperiod. I ett nutida perspektiv brukar 1950-talsserier kännas både stolpiga och politiskt inkorrekta, men Kurtzman undviker helt nidbilder. Det förekommer visserligen en del expositionsdialog – dåtidens begränsningar med max åtta sidor per historia gjorde det å andra sidan svårt att föra handlingen framåt på ett mer organiskt sätt – men berättartekniken i Kurzmans serier känns överlägsna sina samtida motsvarigheter. Att jag ibland kände en viss mättnad på de Kurtzmanska berättargreppen beror nog främst på det sätt jag läste serierna. De är ju tänkta att läsas fyra åt gången månadsvis – inte i en följd på några dagar! Nej, det är ingen slump att andra förlags krigsserier är relativt bortglömda idag, medan EC:s diton inte bara stått emot tidens tand, utan även känns som standardsättande för genren. I kraft av att Mad blev en populärkulturell ikon kommer Harvey Kurtzman alltid vara mest känd som grundare av den tidningen – men hans krigsskildringar i serieform är minst lika bra.

Nästa gång tar jag en titt på Blazing Combat, ett seriemagasin från sextiotalets mitt som förde Kurtzmans arv vidare. På återläsande!

Lästips:

  • Two-Fisted Tales och Frontline Combat finns utgivna i Russ Cohrans serie The Complete EC Library som kom ut under 1980- och 1990-talet. De finns samlade i två boxar som innehåller fyra respektive tre volymer i svartvitt. Dessa finns dock bara att få tag på begagnade.
  • EC Archives samlar också dessa tidningar i färg. Här finns emellertid tre problem: 1)Bara hälften av Frontline Combat-numren är samlade. 2) EC Archives har haft inte mindre än tre olika utgivare genom åren, vilket gör att de tidiga böckerna är svåra att hitta (även om Dark Horse Comics som numera ger ut böckerna har lovat att samtliga böcker ska återkomma i tryck). 3) Färgläggningen är av modernt snitt, vilket lett till en del klagomål.
  • Även Fantagraphics ger ut EC-samlingar under namnet The EC Artists Library, men till skillnad från de två övriga reprintprojekten är deras böcker fokuserade på tecknare och genre snarare än titlar, vilket kan göra utgivningen något svåröversiktlig. Hittills finns fyra böcker med fokus på krigsserier: Corpse on the Imjin and Other Stories som samlar serier tecknade av Kurtzman själv plus serier som tecknades av andra än de som ingick i den ”inre cirkeln”; Bomb Run and Other Stories som samlar serier tecknade av John Severin och Will Elder; Death Stand and Other Stories (Jack Davis) samt Atom Bomb and Other Stories som fokuserar på Wallace Wood.  Dessutom finns boken Aces High and Other Stories som samlar flygserier tecknade av George Evans, men bara en handfull är skrivna av Kurtzman.

I väntan på Seriearkeologi: Triss i kungar – tre maxiserier av Tom King

december 31, 2019

I dagarna avslutade Tom King sin tre år och åttiofem nummer långa sejour som Batman-författare. Med anledning av det tyckte jag att det kunde vara ett bra tillfälle att ta en titt på några av hans kritikerrosade maxiserier.

Tom King är en av 2010-talets mest hyllade serieförfattare. Hans tid som Batmanförfattare fick visserligen blandad kritik och avslutades i förtid, men han har bland annat vunnit hela sju Eisner Awards (USA:s förmodligen mest prestigefyllda seriepris). Det är imponerande, inte minst med tanke på att han debuterade 2013! Det här inlägget kommer att fokusera på Sheriff of Babylon, The Vision samt Mister Miracle, tre så kallade maxiserier (se faktaruta) som King skrev mellan 2016 och 2019.

14.-The-Sheriff-of-Babylon-Chris-Henry

Innan King blev serieförfattare studerade han historia och filosofi vid Ivy League-universitetet Columbia, jobbade inom filmbranschen samt jobbade för CIA. Det är från sina erfarenheter som CIA-officer stationerad i Bagdad han hämtat inspiration till Sheriff of Babylon, utgiven i tolv nummer av DC:s underetikett Vertigo mellan februari 2016 och januari 2017. Sheriff of Babylon är ett kriminaldrama som utspelas i just Bagdad 2004, ett knappt år efter USA:s invasion. Huvudperson är Chris Henry, en före detta polis som nu jobbar som ”militär konsult” med uppgift att träna upp en ny irakisk poliskår som ska ersätta den gamla, Saddamtrogna. När en av hans rekryter hittas mördad vänder han sig till den irakisk-amerikanska Sofia, som sitter i Iraks styrande råd (den övergångsregering som, tillsammans med ockupationsstyrkorna, styrde landet mellan 2003 och 2004) och Nassir, en veteran från den gamla poliskåren. Den tämligen udda trion försöker lösa mordet, och spåren pekar alltmer mot Abu Rahim, en ledare i den irakiska motståndsrörelsen. Att ställa honom till svars är dock inte det lättaste och frågan är om alla i trion verkligen vill göra det. Dessutom: är han verkligen den skyldige …?

sobcover

Vem som är fiende och vem som är vän är inte lätt att veta.

Om jag skulle genrebestämma The Sheriff of Babylon skulle jag kalla den ”desert noir” (för att avhjälpa alla negativa konnotationer det svenska ordet ”öken” för med sig). Att det är en berättelse i gammal god noirtradition märks redan på trion huvudpersoner, som på ett förtjänstfullt sätt täcker in genrens arketyper: Chris Roberts är den något stukade hjälten, Sofia är den mystiska kvinnan och Nassir är den motvilligt allierade som läsaren länge är osäker på om han är vän eller fiende. Lägg därtill att Roberts kämpar i motvind eftersom inte ens USA:s armé verkar vilja ta reda på sanningen samt att upplösningen inte direkt andas ”slutet gott allting gott”, och noirinfluenserna framstår ännu tydligare. En serie om Irakkriget skriven av en före detta CIA-officer skulle lätt kunna bli både patriotisk och onyanserad, men King lyckas framgångsrikt skildra hjältar och skurkar både bland amerikaner och irakier. Om tecknaren Mitch Gerads varit i Bagdad vet jag inte, men jag – som visserligen inte heller varit i Bagdad – tycker att han gör ett utmärkt jobb med att fånga stadens och den omgivande terrängens skiftande miljöer. Sammanfattningsvis tycker jag att The Sheriff of Babylon är en bra, om än inte fantastisk, serie som bör läsas av alla som uppskattar en bra kriminalhistoria.

Något som däremot är en fantastisk serie är The Vision, som i princip utkom samtidigt som The Sheriff of Babylon, närmare bestämt mellan januari och december 2016. Även denna historia gavs ut i tolv nummer, men förlaget var ett annat: Marvel Comics (för övrigt Kings hittills enda Marvelserie). För teckningarna svarade Gabriel Hernandez Walta, med undantag för det sjunde numret som tecknades av Michael Walsh.

För den som är bevandrad i Marvelmytologin, kanske namnet Vision klingar bekant: karaktären debuterade redan 1968 i Avengers nummer 57, har varit medlem i superhjältegruppen i stort sett sedan dess, och även figurerat i Marvelfilmerna. Om karaktären ändå är obekant kommer här en kort sammanfattning: Vision är en android, från början skapad av superskurken Ultron för att förgöra Avengers. Ultron begick dock misstaget att använda ”hjärnvågorna” från en avliden Avengersmedlem när han skapade androidens medvetande, vilket ledde till att han vände sig emot sin skapare och istället hjälpte Avengers att besegra honom. Sedan dess har han varit en hörnsten i Avengers och hade till och med under en längre period ett förhållande med en annan Avenger, Scarlet Witch. Relationen slutade dock på sämsta möjliga sätt, då Scarlet Witch blev galen och försökte förgöra inte bara Avengers, utan hela universum. (För den som är sugen på mer detaljer rekommenderas Marveleventet ”House of M”.)

5048317-visionhero.png

Visions plan att leva familjeliv stöter på problem.

I Tom Kings serie bestämmer sig Vision för att börja om på nytt, genom att helt enkelt bygga en egen androidfamilj och slå sig ner i en villaförort. Målet är att leva ett ”svenssonliv” och göra så lite väsen av sig som möjligt. Den tänkta idyllen stöter dock på patrull redan från början: grannarna är tämligen misstänksamma gentemot androidfamiljen. När den gamla Avengersfienden Grim Reaper attackerar familjen medan Vision är på uppdrag, råkar Visions ”fru” döda Reaper. Hon bestämmer sig för att försöka dölja det genom att begrava honom i trädgården, men det leder bara till ytterligare problem. Trots Visionfamiljens allt mer desperata försök att hålla den skenbara idyllen uppe går allt mot det oundvikliga, katastrofala slutet, ett slut som King låter läsaren ana redan i seriens första nummer, då han i likhet med antika grekiska dramer låter en berättare förekomma handlingen.

visoncover

Omslaget till det fjärde numret, tecknat av Mike Del Mundo.

The Vision är en i alla avseenden briljant serie. I grunden är det en tragedi, men här finns influenser från en rad håll: Richard Yates roman Revolutionary Road, Isaac Asimovs robotnoveller och Pixarfilmen The Incredibles är bara några av de saker jag kom på mig själv med att tänka på under läsningen. Tom King tacklar ämnen som identitet, den fria viljan och rasism (grannarnas barn sprejar ”anti-android”-pejorativ på Visionfamiljens garageport) på ett skickligt sätt och detta är ett lika stort kliv framåt för superhjältegenren som Watchmen eller The Dark Knight Returns. The Vision belönades med fyra Eisner Awards – bland annat för ”bästa avslutade serie” – och alla med ens ett flyktigt intresse för genren, för att inte säga mediet, måste läsa den här serien.

Tom King återförenades med tecknaren Mitch Gerad – King har kallat honom för sin favorittecknare – för ytterligare en tolv nummer lång maxiserie: Mister Miracle, utgiven av DC Comics mellan oktober 2017 och januari 2019. Titelkaraktären skapades av Jack Kirby som en del av New Gods-konceptet (som jag skrivit om i Seriearkeologi) och Tom King bygger vidare på den etablerade mytologin: de goda gudarnas ledare Highfather och de onda gudarnas ledare Darkseid byter söner med varandra som en del i ett fredsavtal: Darkseids son Orion växer upp på New Genesis och Scott Free, Mister Miracle växer upp på helvetesplaneten Apokalips, men flyr senare till Jorden.

Mr-Miracle-4.jpgOm The Vision är en färd mot katastrofen, så är den ett faktum redan i inledningen av Mister Miracle : titelfiguren sitter på ett toalettgolv med uppskurna handleder, då han i ett anfall av sorg över sin nyligen bortgångne kompanjon Oberon försökt begå självmord. Efter att ha förts till akuten och överlevt tillbringar Mister Miracle större delen av serien i ett depressivt töcken och kastas från den ena krisen till den andra: han anklagas för förräderi av sin fosterbror Orion, den nya ledaren av New Genesis; han får uppleva hur samma fosterbror mördas av Darkseid; som ny ledare för New Genesis förväntas han leda dess styrkor i krig mot Apokalips och han försöker samtidigt skapa sig en dräglig tillvaro på Jorden för sig och sin nybildade familj. Till slut ställs han inför ett omöjligt val: Darkseid erbjuder New Genesis fred trots sina övermäktiga styrkor, men hans pris är att Mister Miracles nyfödde son ska uppfostras på Apokalips.

Mister Miracle är en serie som även den berör för genren ovanliga ämnen: mental ohälsa, barndomstrauman och huruvida en persons lycka bör offras för ett större ändamål. Tom Kings manus är emellertid ibland i flummigaste laget och ibland får man läsa både två och tre gånger för att hänga med i handlingen. Detta behöver inte vara ett svaghetstecken – serien har hyllats unisont och belönades med inte mindre än fem Eisner Awards – men jag föredrar den mer raka berättarstil King använder i exempelvis The Vision, som jag också tycker är ett par snäpp bättre. Slutomdömet blir därför att Mister Miracle är en mycket bra serie som också utmanar genrekonventionerna, dock inte lika framgångsrikt som The Vision.

mistermiraclecover

Darkseid med sonson, från omslaget till Mister Miracle nummer 11.

Om man ska hitta ytterligare en gemensam nämnare för de serier jag läst, förutom längden, så är det att de alla behandlar utanförskap på ett eller annat sätt. Chris Henry befinner sig i ett främmande land i kaos och försöker navigera dess oskrivna regler i ett försök att nå något slags rättvisa för sin mördade rekryt; Vision och hans familj försöker passa in i villaförorten och framstå som ”medelsvenssons” trots att de är raka motsatsen och Mister Miracle lever i det utanförskap som drabbar alla som lider av en djup depression (och är dessutom en ”gud” med allt vad det innebär). Tom King har sagt att han i sina serier egentligen skriver om sina egna personliga problem, vilket bara det gör honom till en ovanlig superhjälteförfattare. Han är den nyaste och kanske starkast lysande stjärnan på den amerikanska seriehimmeln just nu och i mina ögon är det välförtjänt; han är den bästa seriebekantskap jag stött på sedan Ed Brubaker. Och återigen: alla, precis alla, borde läsa The Vision.

Just Ed Brubaker är det tänkt att det ska handla om nästa gång jag skriver om serier, vilket förhoppningsvis blir på Bild & Bubblas nya hemsida. Jag kommer att inleda med hans serier om Captain America, i ett av förhoppningsvis många inlägg av Seriearkeologi som kommer under 2020. På återläsande!

 

Lästips:

  • The Sheriff of Babylon finns utgiven i två mjukpärmsutgåvor med de medvetet ironiska undertitlarna Bang, Bang, Bang! och Pow, Pow, Pow! som kostar ungefär 150 kronor styck. Hela serien finns emellertid samlad i en hårdpärmsutgåva i ”deluxe”-format (alltså något större än en vanlig serietidning) för ungefär 300 kronor, så någon anledning att köpa de två mjukpärmsutgåvorna finns egentligen inte.
  • The Vision finns samlad i en mjukpärmsutgåva för ungefär 250 kronor och en hårdpärmsutgåva i deluxeformat för 320 kronor. Gillar man hårda pärmar, det lite större formatet och bisarrt mycket extramaterial (bland annat det kompletta manuset) väljer man deluxeutgåvan, är man dumsnål väljer man mjukpärmsutgåvan.
  • Mister Miracle finns samlad i en mjukpärmsutgåva för ungefär 180 kronor. Serien finns också i en hårdpärmsutgåva, men den säljs bara i seriebutiker. Eftersom den varken är i deluxeformat eller innehåller speciellt mycket extramaterial, finns det egentligen ingen rimlig anledning att köpa den. Vilket i och för sig inte hindrat mig från att göra just det …

 

Faktaruta om mini- och maxiserier:

Det råder viss begreppsförvirring om vad som skiljer en miniserie och en maxiserie åt, något som inte blir bättre av att olika förlag använder sig av olika definitioner. Den svenska definitionen brukar dock vara följande:

  • En miniserie är en serie med ett förbestämt antal nummer, om antalet nummer är sex eller mindre.
  • Har serien fler än sju nummer, upp till ungefär tolv, kallas det en maxiserie.
  • En serie med ett förutbestämt slut, men med fler än tolv-tretton nummer är inget av ovanstående. Till exempel är Sandman med sina 75 nummer eller Cerebus med sina på förhand bestämda 300 nummer varken mini- eller maxiserier, utan helt enkelt serietidningar (på engelska ongoings).

I väntan på Seriearkeologi: Popeye av Bobby London

november 30, 2019

I mitten av åttiotalet bestämde sig Bud Sagendorf för att sluta göra dagstrippversionen av Popeye. King Features val av efterträdare fick många att höja på ögonbrynen: Bobby London, en tecknare med rötter i undergroundserierna som var mest känd för att ha blivit stämd av Disney. Londons sejour som Popeye-tecknare skulle bli turbulent.

Att påstå att Bud Sagendorf gjorde Thimble Theatre/Popeye till sin serie är ingen överdrift. Han skrev och tecknade dagstrippen i ett drygt kvartssekel (mellan 1959 och 1986), längre än någon annan, och han var ansvarig för serietidningsversionen i tre decennier. Han hade dessutom inlett sin bana som assistent åt E.C. Segar, Popeyes skapare, vilket gjorde att han ansågs verka i Segars anda. När Sagendorf aviserade att han tänkte minska sin arbetsbörda på grund av stigande ålder och sviktande hälsa, för att hädanefter endast teckna söndagssidorna, vållade det därför viss panik inom King Features. De behövde en ny tecknare som gjorde dagstripparna, men någon naturlig efterträdare fanns inte. Syndikatet började leta efter en ersättare och Lisbeth Firmin, en av King Features redaktörer, kom att tänka på Bobby London. De hade tidigare varit kollegor på National Lampoon (en amerikansk satirtidskrift som nog är mest känd i Sverige för att de gett sitt namn till filmen National Lampoon’s Vacation, också känd som Ett päron till farsa), men numera jobbade han på Disneys licenseringsavdelning. Hon rekommenderade honom till Bill Yates, chefen för King Features serieavdelning. Yates tyckte att London verkade vara en bra kandidat och – minst lika viktigt – Bud Sagendorf gav honom sitt godkännande. En tämligen förvånad Bobby London fick därför frågan om han ville provteckna för positionen som ny Popeye-tecknare. De två första provjobben hade syndikatet vissa synpunkter på, men det tredje gjorde susen. Den 22: a februari 1986 publicerades Bud Sagendorfs sista dagstripp och en era var till ända.

airpiratesBobby London föddes i Brooklyn 1950. Hans första jobb som tecknare var på den maoistiska tidningen National Guardian i slutet av 1960-talet. 1970 flyttade han till San Fransisco där han var med och grundade undergroundseriekollektivet Air Pirates, som främst riktade in sig på Disneyparodier av den ”vuxnare” sorten. Londons eget bidrag till kollektivets tidning Air Pirates Funnies var en serie kallad Dirty Duck, som handlade om en sexfixerad Kalle Anka-liknande figur. De blev givetvis stämda av Disney och efter att ha blivit fällda i flera instanser men överklagat, gjorde de till slut upp i godo. London lyckades dock sälja en modifierad version av Dirty Duck  till National Lampoon och Playboy. Under 1980-talet jobbade han mest som politisk skämttecknare på bland annat New York Times, samt som licenseringstecknare, ironiskt nog just för Disney. Bobby London hade kanske inte en bakgrund som kändes som klippt och skuren för den familjevänliga serien Popeye, men hans förebilder var redan från början de klassiska skämtserietecknarna, framför allt George Herriman (Krazy Kat) och en viss E.C. Segar …

wimymcd

När Bobby London erbjöds jobbet ställde King Features två krav: Popeye skulle vara en ”ett skämt om dagen”-serie och för att läsarna inte skulle märka någon större förändring beordrades London att teckna så likt Bud Sagendorf som möjligt (stripparna var dessutom osignerade första månaden). London ville egentligen göra längre episoder precis som både Segar och Sagendorf gjort, men under sitt första år som Popeye– tecknare höll han sig inom de angivna ramarna. Trots detta märktes det att det inte var  den ”gamla goda” Popeye:  London uppdaterade seriens referensramar rejält och skämtade om tidstypiska saker som tv-spel, MTV och McDonalds (som förstås hade en trogen kund i J. Wellingon Wimpy).  Popeye, som tidigare gått på slentrian, blev en serie med hyperaktuell humor, inte sällan med lätt samhällskritiska inslag. Han visade också sin respekt för seriens ursprung genom att ta tillbaka Castor Oyl – som inte varit med i serien sedan Segars dagar – i det fasta figurgalleriet.

Efter en inledande ”prövoperiod” blev London varm i kläderna. Han började teckna i en mer personlig stil och i juni 1987 övergav han slutligen, med syndikatets godkännande, kortformatet och inledde den längre episoden ”Sea Hag City”, som pågick i drygt tre månader. Här märktes det tydligt att Bobby London hade sina politiska sympatier till vänster: Popeyes ärkefiende Sea Hag dyker upp som fastighetsmäklare och köper upp hela Sweethaven (staden där Popeye och hans vänner bor) och förvandlar den lilla idyllen till en genomkommersialiserad dystopi med köpcentrum och skyskrapor överallt, samtidigt som stadens fattigare invånare kastas ut ur sina hus. Genom insidertrading med hjälp av Eugene the Jeep – som kan förutsäga framtiden – lyckas dock Popeye köpa tillbaka Sweethaven och ställa allt tillrätta. En intrig som var ganska långt från det läsarna var vana vid!

bobby-london-popeye-original-comic_1_bc369a25ed34e19243527cf3fe9cdbe5

Popeye på börsgolvet.

Därefter följer ett par historier i gammal god Segar-anda (även om London får med en del gliringar till den då så populära wrestlingen i ”Popeyes Main Event”) som följdes upp av en historia där Popeye och Olive Oyl gör slut, med ett gästspel av en annan bortglömd Segarkaraktär: Ham Gravy, Olive Oyls första pojkvän! London blir bara bättre och bättre; en av de absoluta höjdpunkterna under hans sejour på serien är ”Heavy Metal Toar”, från april till november 1989, som är smockfull både av klassisk humor och tidstypiska referenser. Popeyes vän, urtidsmänniskan Toar, blir besatt av Ozzy Osbourne och ska följa hans turné. Allt går naturligtvis snett: Toar blir medlem av ett MC-gäng och Popeye hamnar i konflikt med en ”boliviansk spenatkartell” och allt får sin upplösning i Mexiko, med en mängd rockartister – samt Poopdeck Pappy som ”outlaw biker” i Willie Nelson-utstyrsel – som bifigurer.

londonbigmoney

Londons politiska sympatier märktes tydligt.

Under 1989 började samarbetet mellan Bobby London och syndikatet att gnissla. King Features hade låtit producera Popeye and Son, en extremt familjevänlig animerad serie där en tvåögd Popeye var gift med Olive Oyl och hade en son. Den hade floppat på CBS men skulle säljas på kabel-tv-marknaden och syndikatet bad därför London att göra Popeye i dagstrippen mer lik den Popeye som fanns i tv-serien.  Bobby London vägrade – precis som E.C Segar gjort nästan sextio år tidigare när syndikatet bett honom tona ner våldsinslagen i serien på grund av de animerade filmernas popularitet – och gjorde istället historien ”Mad Avenue” där Popeye hamnar i klorna på reklamindustrin (som har sitt starkaste fäste på Madison Avenue i New York) och tvingas skaffa emaljöga, klä sig i kostym samt sluta äta spenat och röka pipa. Efter att ha klarat sig ur den knipan följer en resa till den ”fjärde dimensionen i Beatleshyllingen ”Popeye’s Apocalypse” (färdmedlet är en viss gul ubåt). Därefter följer Londons inte alls speciellt subtila kritik mot Gulfkriget i ”Oyl Crisis”.  Andra halvan av 1991 upptas av Segarhyllningen ”The Return of Bluto” där original-Bluto återvänder efter sextio år för att göra upp med Popeye och alla ”Brutusar”. Detta kräver kanske en förklaring: Bluto var som bekant Popeyes huvudantagonist i de animerade filmerna, men förekom bara en gång i Segars serier. När syndikatet ville ”introducera” honom i serierna igen på 1950-talet, hade man glömt att karaktären förekommit i serieform och trodde att det var filmskaparna som ägde rättigheterna. Man skapade därför en snarlik – för att inte säga identisk – karaktär i serien och gav honom namnet Brutus. Nu ”återvände” alltså originalet för att göra upp med alla kopior och med Popeye en gång för alla, i vad som kanske är Londons bästa historia.

Om det som hände därefter ska ses som ett misslyckande eller inte beror på vem man väljer att tro på. Enligt Bobby London fick han nämligen i slutet av 1991 veta att han inte längre var aktuell som framtida tecknare av söndagssidorna – trots att syndikatet lovat honom dessaa när han fick jobbet som tecknare av dagstrippserien. Den tänkta efterträdaren var istället den betydligt mindre kontroversielle tecknaren Hy Eisman. London bestämde sig därför för att göra sig (ännu mer) omöjlig. Han tecknade först ”Stupid Little Hat”, ytterligare en rasande uppgörelse med kraven på att göra Popeye ”snällare”: Popeye tvingas att bära den ”lilla fåniga” matroshatten han hade i kortfilmerna och i serien på femtio- och sextio-talen, samt sluta använda sig av ”politisk humor”. Istället blir han ett mähä som går runt och ber folk slå honom i huvudet med en klubba för komisk effekt. Därefter följde historien ”Witch Hunt”, som gick att tolka som ett stöd för fri abort. Då som nu är abort ett extremt känsligt ämne i USA och King Features bestämde sig i juli 1992 för att återkalla tre veckors strippar och ge London sparken. Han hade – återigen enligt honom själv – ”lyckats”. Hans kontrakt tvingade honom dock att teckna nio veckors strippar som aldrig publicerades, förrän drygt tjugo år senare i bokform.

20191130_000333

En av de kontroversiella seriestripparna.

Efter att Bobby London fått sparken repriserade man först hans ”ett skämt om dagen”-strippar, innan man helt sonika började reprisera Bud Sagendorfs gamla strippar igen, något man fortfarande gör. Söndagssidorna togs över av Hy Eisman efter Bud Sagendorfs död 1994 och han tecknar serien än idag, trots att han är 92 år gammal. Han gör söndagssidorna i just en sådan oskyldig stil som King Features hela tiden velat ha serien. Bobby London gjorde Dirty Duck i några år, men har annars i princip lämnat seriebranschen.

När man tänker på Popeye är knappast ”samtidskommenterande” och ”vass” de första orden som dyker upp. Snarare tänker nog de flesta ”småtråkig” och ”tandlös”. Men under några år i skiftet mellan 1980- och 1990-talet blev det en serie som tilläts vara just samtidskommenterande och vass. Bobby London väckte liv i en serie som gått på rutin i decennier och gjorde den till en av sin samtids bästa humorserier, fullt i klass med Bloom County och Calvin and Hobbes. Att läsa hans version av Popeye ställer alla fördomar om serien på ända och visar vad en skicklig serieskapare kan göra med den klassiska figuren. Jag rekommenderar alla – speciellt de som växte upp eller redan var vuxna på 1980-talet – att läsa serien.

Vad – eller var – jag skriver nästa gång vet jag inte riktigt. Kanske om Katten Gustaf? På återläsande!

Lästips:

  • Under etiketten Library of American Comics har IDW Publishing givit ut Bobby Londons Popeye I två volymer, varav den andra volymen innehåller de tidigare opublicerade dagstripparna. Böckerna finns i skrivande stund tillgängliga i bokhandeln och kostar runt 400 kronor.

 

I väntan på Seriearkeologi: Popeye av E.C. Segar

november 11, 2019

(Seriearkeologi tar en paus medan Bild & Bubbla byter webbplats. Snart kommer dock den sista delen av DC-genomläsningen publiceras och följas av framtida inlägg. Tills dess skriver jag om serier här istället.)

Popeye? Är inte det Karl-Alfred, den där fånskrattade sjömannen med märklig anatomi som äter spenat, slåss med Bluto och räddar Olivia? Är det verkligen något att skriva om? Tja, Karl-Alfred var en av de första serietidningarna i Sverige och karaktären har en lång historia som seriefigur. I denna artikel tar jag en titt på Popeyes första decennium som seriefigur.

92405

Bud Sagendorfs serieversion är den vanligast förekommande i Sverige.

I’m Popeye the Sailor Man/ I’m Popeye the Sailor Man/ I’m strong to the finish/ ‘cause I eats me spinach/ I’m Popeye the Sailor Man!” Ledmotivet till de tecknade filmerna är nog det första som man kommer att tänka på när någon nämner Popeye, eller Karl-Alfred som karaktären kallas på svenska (även om ursprungsnamnet var Fiffiga Filip). Mellan åren 1933 och 1962 producerades över 400 animerade kortfilmer med Popeye, de flesta gjorda enligt samma mall: elakingen Bluto lägger an på Olivia (”Olive Oyl” på originalspråket), Popeye försöker försvara henne men åker på stryk, äter spenat som han blir jättestark av och lyckas slutligen besegra Bluto. Popeye vänder sig sedan mot tittaren, sjunger en rad ur den välkända signaturmelodin, blåser i sin pipa och avfyrar sitt karakteristiska, gnäggande skratt. Om någon stött på en svensk serietidning med Popeye, har innehållet förmodligen bestått av Bud Sagendorfs serietidningsversion eller någon av hans söndagssidor. De serierna är inte lika formulaiska som de animerade kortfilmerna, men framför allt serietidningsversionen är riktad till barn och betydligt snällare än de första serierna. Dagsstrippsversionen av Popeye – i synnerhet E.C Segars ursprungsversion – har publicerats väldigt sparsamt i Sverige.

Elzie Crisler Segar föddes 1894 i den lilla staden Chester, Illinois. Vid 18 års ålder bestämde han sig för att bli tecknare och efter att ha gått en korrespondenskurs i teckning flyttade han till Chicago. Väl där träffade han Richard F. Outcault (skapare av Yellow Kid, ibland kallad världens första serie) som tyckte han hade talang och rekommenderade honom till Chicago Herald. Till en början illustrerade han mest reportage – fotografering var fortfarande en dyrt och omständligt – men 1916 fick han sin första egna serie: Charlie Chaplins Comic Capers, som dock lades ned redan efter ett år. Segar gjorde ytterligare ett par kortlivade serier för olika Chicagotidningar, men hans insatser kan bäst beskrivas som ”hellre än bra”. Trots detta tyckte redaktören för Chicago Evening American att han borde söka lyckan hos det då relativt nystartade King Features Syndicate. Segar flyttade därför till New York och den nittonde december 1919 – serien blir alltså hundra år om drygt en månad – publicerade New York Journal den första strippen av Thimble Theatre – serien som Popeye skulle komma att debutera i.

Till en början hade Thimble Theatre inga fasta huvudpersoner, utan var en ”teater” där korta sketchliknande episoder med olika karaktärer förekom. Ganska snart började emellertid serien att kretsa kring en grupp återkommande karaktärer: Castor Oyl – namner är Segars hyllning till hemstaden, då det engelska ordet för ricinolja är ”castor oil” och en ricinoljefabrik var Chesters första stora arbetsgivare – hans syster Olive Oyl samt hennes fästman Harold Hamgravy. Segar introducerade flera sidokaraktärer;  de flesta var medlemmar av familjen Oyl och med olika oljerelaterade ordvitsar som namn, t.ex. Castors fästmö och senare fru Cylinda Oyl; hans och Olives föräldrar Nana och Cole Oyl; en farbror/morbror Lubry Kent Oyl och den avlägsne släktingen Pete Roleum.  Castor, Olive och Ham Gravy – som Harold Hamgravys namn förkortades till – var de tre centrala karaktärerna och inte sällan kretsade handlingen kring Castors försök att bli rik eller Ham Gravys dragning till rika kvinnor (som naturligtvis fick Olive Oyl att se rött). Ett av Castors försök att bli rik handlade om att segla till en casinoö, och för att ta sig dit anlitade han och Ham Gravy en sjöman. Sjömannen kallades Popeye, som dök upp i serien första gången den sjuttonde januari 1929.

jeepmarsu

Eugene the Jeep gav Franquin inspiration till Marsupilami.

Popeye var tänkt som en tillfällig sidokaraktär och försvann ur serien efter äventyret med casinoön. Han visade sig dock vara mycket populär hos läsarna och återkom därför till serien bara några veckor senare. När han väl etablerat sig som en av de fasta karaktärerna tog snabbt över och blev den självskrivne huvudpersonen  (även om Thimble Theatre inte bytte namn till Popeye förrän på sjuttiotalet) och med undantag för Olive Oyl fick det tidigare figurgalleriet allt mindre roller. Ham Gravy försvann ur serien utan förklaring redan 1930 och Castor Oyl blev först Popeyes sidekick för att sedan förekomma alltmer sällan. Segar ersatte dem med nya bifigurer: Nazilias (som senare bytte namn till Spinachinova av lättförståelig anledning) orolige kung Blozo dök upp 1931; den hamburgerälskande snyltaren J. Wellington Wimpy (Frasse på svenska) nästlar sig in på söndagssidorna samma år, men inte i dagstripparna förrän 1933; hittebarnet Swee’Pea (Lill-Pär på svenska) debuterar även han 1933 och Popeyes far Poopdeck Pappy (som mig veterligen aldrig kallats något annat än ”Farsan” i Sverige) hittas av Popeye 1936.  Den som hjälper Popeye att hitta honom är det märkliga djuret Eugene the Jeep (Jeppe Jeep på svenska), en figur som dök upp samma år och senare skulle ge namn åt bilen och bli Franquins huvudsakliga inspiration när han skapade Spirou-karaktären Marsupilami.

Thimble Theatre var en framgångsrik serie redan på tjugotalet, men Popeye gjorde att serien exploderade i popularitet och den blev snart en av USA:s mest spridda dagstripserier. När E.C. Segar avled i leukemi 1938, endast 43 år gammal, så var Popeye redan en popkulturell ikon: figuren prydde en mängd olika souvenirer och några år efter debuten började animerade filmer med Popeye som stjärna produceras. Idag kan Popeyes dragningskraft framstå som svårbegriplig, men en stor del av förklaringen ligger nog i att han låg rätt i tiden. Debuten skedde precis i inledningen av vad som brukar kallas dagstrippseriens guldålder och fokus inom genren skiftade från humor till äventyr: serieversionen av Tarzan och sf-serien Buck Rogers debuterade samma år. Under åren fram till 1938 startade en rad äventyrsserier som idag räknas som klassiker (Terry and the Pirates och The Phantom för att nämna två). Popeyes explosionsartade popularitet sammanfaller också med den stora depressionen, och det är inte svårt att tänka sig att den råbarkade och outbildade, men starke och hjältemodige sjömannen fungerade som en ventil för tidningsläsarnas växande frustration. Thimble Theatre kombinerade dessutom humor med äventyr, något den i princip var ensam om; Floyd Gottfredsons Mickey Mouse startade först 1930 och även om Hergés Tintin är en vecka äldre än Popeye, så var det en europeisk serie som dessutom inte skulle hitta sin form förrän åtskilliga år senare.  Däremot brukar det ibland hävdas att Popeye var ”världens första superhjälte”, något jag inte alls håller med om. Även om Popeye visserligen visar prov på övermänsklig styrka och uthållighet saknas en rad ingredienser – hemlig identitet, mask/dräkt samt ett uttalat uppdrag att berkämpa brott – för att klassificera honom som superhjälte.

popeye_s-first-appearance-on-17-january-1929

Popeyes första framträdande.

Popeye är förmodligen mest känd idag genom de animerade kortfilmerna. Segars serier skiljer sig dock en hel del från filmerna. Främst intrigmässigt: medan filmerna har ungefär samma grundhandling, har stripparna  både mer varierade och mer komplicerade intriger. Under de nio åren som Segar gjorde serien fick läsaren förstås se Popeye som skattletande sjöman, men även som försvarsminister, detektiv, cowboy, kung – vid inte mindre än två tillfällen – journalist samt boxare. Serieversionens  Popeye är visserligen en råbarkad sjöbjörn i grunden men med tiden visar han en stor medkänsla för änkor och föräldralösa barn; så fort han kommer över en större summa pengar skänker han bort dem till barnhem eller liknande och i historien ”A Sock for Susan’s Sake” från 1937 är Popeye till och med villig att hamna i fängelse för att se till att den hemlösa kvinnan Susan får mat. En annan detalj som kanske förvånar är att Bluto, som i filmerna är Popeyes ärkefiende, bara förekommer i ett enda äventyr: ”The Eighth Sea” från 1932. Popeyes ärkefiende i serierna var istället Sea Hag (”Sjöhäxan” på svenska) som debuterar redan 1929 och sedan återkommer vid ett flertal tillfällen. Det som överraskar mest är dock att den med Popeye så intimt förknippade spenaten inte alls spelar någon speciellt framträdande roll i Segars version. De första åren nämns den inte alls, men efter något år börjar Popeye benämna spenat som sin favoritmat och hädar att hans styrka beror på att han äter så mycket av grönsaken. Den dunderhonungsliknande effekt som spenat har i filmerna och senare serieversioner förekommer knappt; Popeye är stark ändå, men vid två separata tillfällen ber han om spenat för att återhämta sig. J. Wellington Wimpys besatthet av hamburgare förekommer dock redan från början! (En lustig detalj är att när Popeye introducerades i Sverige var hamburgare en okänd företeelse, så han åt parisare i stället.)

Vad tycker då jag om Thimble Theatre? Förtjänar serien sin klassikerstämpel? Både ja och nej. Givetvis kan man inte ta ifrån Segar att han gav världen en av dess mest kända tecknade figurer. Däremot tycker jag inte själva serien kan mäta sig med sina närmsta samtida konkurrenter: Gottfredsons Mickey Mouse och Hergés Tintin, som jag läser med betydligt större behållning. De tidiga stripparna med Popeye är grovhuggna, både teckningsmässigt och intrigmässigt; humorn bygger oftast på att Popeye är korkad och/eller tar till nävarna. Segar har också en tendens att dra ut på skämten alldeles för länge. Humorserier kan variera samma situation i flera strippar för att skapa nya skämt, men då det vanliga är att det sker under en vecka kunde Segar variera samma skämt i två, ibland till och med tre, veckor. Med tiden blev emellertid Popeye mjukare, både som karaktär och rent fysiskt och handlingen stramades upp. Segars i mitt tycke absolut bästa period var strax före den paus han var tvungen att ta av hälsoskäl – Segar tog semester från serien i början av 1938 för att sedan återvända i två månader innan han var tvungen att dra sig tillbaka för gott strax före sin död i oktober – och i slutet av 1937 gör han parallellt två gripande historier: ”A Sock for Susan’s Sake” i dagstrippserien och ett söndagssideäventyr där Swee’Peas mor återvänder. Här framstår verkligen Thimble Theatre som en av sin tids bästa serier och man kan inte låta bli att undra hur Segar hade utvecklats vidare om han inte avlidit.

43498

Det första numret av serietidningen ”Popeye” kom 1948.

Den tecknare som kommit att prägla bilden av Popeye, kanske mer än E.C. Segar själv, är Bud Sagendorf. Han inledde sin serietecknarbana redan 1931, då han bara sexton år gammal blev E.C. Segars assistent. Sagendorf – som blivit faderlös redan som treåring – betraktade Segar som en fadersgestalt och såg sig själv som hans arvtagare både bildligt och bokstavligt. Han hade förväntat sig att få ta över Thimble Theatre efter Segar, men King Features ansåg att han var alldeles för ung och oprövad. Istället gav de serien till  veteranerna Tom Sims (manus) och Doc Winner (teckningar). Serien tappade dock i kvalitet och Winner fick sparken bara ett år senare. Han ersattes av Bill (egentligen Bela) Zaboly. Under 1940-talet började förlaget Gold Key ge ut serietidningar med Popeye, och de gav Sagendorf förtroendet att teckna sin mentors skapelse. Popeye såldes bra och 1959 fick Bud Sagendorf till slut ta över Thimble Theatre, efter mer än tjugo års väntan. I mitten av åttiotalet ville han dra ner på arbetsbördan och tyckte det var dags att lämna över dagsstripparna  – söndagssidorna tecknade han ända fram till sin död 1994 – till någon annan. Detta blev inledningen på den utan jämförelse mest kontroversiella perioden i seriens historia. Om detta kommer det att handla nästa gång. På återläsande!

 

Lästips:

  • Fantagraphics gav ut E.C Segars Thimble Theatre-serier med Popeye I sex volymer mellan 2006 och 2012. Dessa finns inte i tryck, men kan vara värda att jaga rätt på för den intresserade.

Världskrigen i serieform: Bill Mauldin

november 26, 2015

Willie & Joe kan kanske verka som ett udda val för att representera andra världskriget i serieform, främst för att det i strikt mening inte är någon serie, men till skillnad från de flesta riktiga serierna från denna tid så handlar detta inte om uppblåst slå-sig-för-bröstet-propaganda, utan om skildringar av den enkle soldatens vardag av en person som var med själv.

Andra världskrigets utbrott sammanföll med serietidningarnas och –hjältarnas publika genombrott i USA (Superman debuterade 1938 och Batman 1939) och mycket snart var dessa hjältar involverade i krigsinsatsen. Faktum är att seriehjältarna. Faktum var att de populära superhjältarna användes för att stärka stödet för ett amerikanskt ingripande i kriget, inte minst genom att uppmana läsarna att köpa krigsobligationer, men även genom att hjältarna var aktiva i kriget långt innan USA trätt in i det. Till exempel så debuterade Captain America genom ge självaste Adolf Hitler på truten redan på omslaget till Captain America  Comics #1, som utkom i mars 1941, alltså nio månader innan attacken på Pearl Harbor.  De flesta av de här serierna var dock propagandistiska och ganska ofta väldigt rasistiska, speciellt när det gällde porträtten av japaner, och de genomsyrades av en storvulen patriotism som kanske var nödvändig då, men som ganska snabbt blir tröttsam för en nutida läsare. Det är därför både intressant och paradoxalt att Willie & Joe (eller Up Front som var dess egentliga namn) är en av de serier som är minst nedtyngda av detta, trots att den publicerades i den amerikanska arméns tidningar.

Det klassiska omslaget till Captain America Comics  nummer 1.

Det klassiska omslaget till Captain America Comics nummer 1.

Bill Mauldin föddes 1921 i New Mexico och hade en ganska brokig bakgrund. Han var en fjärdedel apache, något han själv inte skulle få reda på förrän han var i femtioårsåldern. Farfadern hade dött i tuberkulos och fadern hade tagit om hand av prostituerad på en bordell innan han adopterades av William Mauldin, en äppelfarmare. Fadern Sidney hade deltagit i första världskriget och sedan tagit över farmen, men var ganska misslyckad som äppelfarmare. Efter att ha försökt, och misslyckats med, att göra om farmen till en turistattraktion så levde familjen ett kringflackande liv i sydöstra USA. När Bill Mauldin var fjorton så skilde sig föräldrarna, och Bill och hans bror beslöt sig för att klara sig på egen hand och reste till Phoenix, Arizona. De försörjde sig på småjobb, och Bill lyckades så småningom få ihop tillräckligt med pengar för att gå en termin på konstskola i Chicago, där han hoppades kunna lära sig att bli en framgångsrik tecknare. Framgången uteblev dock, och 1940 återvände han till Phoenix och tog värvning i nationalgardet. Eftersom andra världskriget som bekant pågick så blev Arizonas nationalgarde snart en del av den reguljära armén, som 45:e infanteridivisionen, och Bill Mauldins teckningar blev ganska snart ett stående inslag i dess interntidning, 45th Division News, och snart även i Oklahoma City Times  och Dialy Oklahoman  sedan 45:e divisionen stationerats vid Fort Sill, Oklahoma. Efter USA:s inträde i kriget så var 45:e dividonen stationerad vid hemmafronten ganska länge, och det var inte förrän i september 1943 som de kom till Europa, som en del av invasionen av Sicilien. Bill Mauldins berömmelse växte, inte minst som ett resultat av hans teckningar om frontsoldaternas vardag, och snart flyttades hans Up Front över till Stars and Stripes,  en tidning för samtliga USA:s väpnade styrkor. Bill Mauldin blev en stjärna och pendlade mellan fronten och ritbordet, men han var inte okontroversiell. General Patton ville stoppa hans teckningar, och hade till och med ett möte (läs: uppsträckning) med Mauldin, men till slut så trädde Eisenhower, den högste amerikanske befälhavaren i Europa, Patton att lämna Mauldin i fred. Efter kriget fortsatte han att göra skämtteckningar och blev syndikerad av United Artists. Han var fortfarande kontroversiell och flera dagstidningar slutade att publicera hans teckningar, varpå United Features censurerade dem. Mauldin var förvånad; hans teckningar hade bara stoppats vid två tillfällen i det militära, och reagerade med att bli än mer politisk. Till slut tröttnade han på kontroverserna.  och drog sig tillbaka 1948. Han återkom dock till tecknandet tio år senare och fortsatte som skämttecknare till 1991. Bill Mauldin avled 2003.

Fantagraphics (igen) har gett ut två samlingar med Bill Mauldins skämtteckningar mellan 1940 och 1946. Dels tvåvolymaren Wllie & Joe: the WWII years som sträcker sig fram till och med juli 1945, dels Willie & Joe Comes Home som täcker in perioden augusti 1945- december 1946. Förutom att det som sagt inte är serier utan skämtteckningar så är titlarna ganska missvisande. Titelfigurerna Willie och Joe dyker inte upp förrän i början av 1944 och är huvudpersoner i skämtteckningarna fram till slutet av 1945. Efter det förekommer de sporadiskt, och efter mars 1946 förekommer de inte alls.

Denna teckning gav Bill Mauldin Pulitzerpriset 1945.

Denna teckning gav Bill Mauldin Pulitzerpriset 1945.

Hur är då dessa skämtteckningar? Tja, efter en lite trevande start  där han experimenterar med pratbubblor och flera teckningar i teckningen (med orelaterade skämt dessutom) så hittar Mauldin så småningom ett fungerande format. Riktigt bra blir det dock inte förrän Mauldins division skeppas till Europa och deltar vid fronten. Mauldin själv var förvånad över sin populäritet eftersom han trodde att skämten var så interna att bara de som stred vid fronten skulle förstå dem, och att skämten skulle vara obegripliga för dem som befann sig längre från fronten. Mycket riktigt så går en del skämt över huvudet på läsaren, åtminstone på mig, och ännu fler skulle nog göra det utan de förklarande fotnoter. De bästa teckningarna är de som handlar om Willie och Joes återanpassning till det civila livet, alltså avslutningen av The WWII years och inledningen av Comes home. De politiska teckningarna uppskattar jag också en hel del, kanske främst för att jag vet mer om amerikansk efterkrigspolitik än om infanteriliv, men också för att Mauldin var en av de första som tog ställning mot rassegregation och den begynnande McCarthyismen.

Vilka ska då läsa denna? Tja, otvivelaktigt är det så att detta är en av de få verk som ger en någorlunda ofiltrerad inblick i de amerikanska infanterisoldaternas krigsvardag. Den som letar efter historier om krigshjältar  eller humor i 47:an Löken-stil kommer dock att bli besviken.

Nästa gång….ber jag att få återkomma till.