Daredevil av Frank Miller

Det kan vara ganska lätt att glömma bort att den idag så utskällde Frank Miller faktiskt inte bara var en hyfsad, utan en av de allra bästa, serieskaparna en gång i tiden. Låt mig ta er tillbaks till en osyldigare tid, då Blondie regerade topplistorna, Hells Kitchen var ett tillhåll för småtjuvar snarare än hipsters, och en 22-åring från Maryland revolutionerade superhjälteserierna i allmänhet och Daredevil i synnerhet…

Frank Miller, ja.  För den breda publiken är han nog mest känd för anabola-noiren Sin City eller ”sword and sandal”-eposet 300, men även dessa ligger ganska långt tillbaks i tiden; de första avsnitten av Sin City-serierna publicerades 1991 och 300 kom ut 1998. De senaste åren har han mest gjort sig känd för sina fiaskon, det ena mer spektakulärt än det andra. Dels på filmduken, där han regisserade en utskälld adaption av Will Eisners The Spirit, dels inom serievärlden där Batmanserierna The Dark Knight Strikes Again och All-Star Batman & Robin, the Boy Wonder mottogs med förvåning blandat med avsky, och hans senaste verk Holy Terror, som från  början också var tänkt att bli en serie där Batman slogs mot Al-Quaida  men ansåg så kontroversiell att DC backade och serien fick skrivas om utan Batman och publiceras på annat förlag, har blivit ordentligt utskälld för sitt anti-muslimska budskap. Lägg därtill en rad märkliga politiska uttalanden bland annat om muslimer och Occupy Wall Street-rörelsen, så inser nog vem som helst att Miller är en ganska kontroversiell person, som dessutom allmänt anses ha förlorat sin talang. Därför kan man ibland behöva påminna sig om att Frank Miller under första halvan av 1980-talet skrev några av de bästa superhjälteserier som gjorts och att han var en av serievärldens allra klarast lysande stjärnor, kanske till och med större än Alan Moore. Och allt började med Daredevil.

Daredevil #1 publicerades i april 1964 och skrevs av Stan Lee och tecknades av Bill Everett.  V får möta Matt Murdock, som växer upp i Hells Kitchen (dåförtiden något av Manhattans slumkvarter) med sin ensamstående far, boxaren Jack Murdock. Pappan vill att Matt inte ska följa i hans fotspår utan ”bli något” och tvingar honom att plugga istället för att vara ute och leka. Matt blir därför mobbad av de andra barnen i kvarteret och får öknamnet ”Daredevil”, för att de anser honom vara en fegis. För att ta ut frustrationen på någonting så börjar Matt i hemlighet träna på faderns boxningsgym. Matt visar sig dock vara allt annat än en fegis när han räddar en gammal man från att bli överkörd av en lastbil genom att knuffa honom ur vägen. Lastbilen, som fraktar radioaktivt avfall, kraschar och Matt får det radioaktiva avfallet över sig, vilket gör honom blind. Hans andra sinnen blir dock förstärkta och han utvecklar dessutom ett slags ”radarsinne” som fungerar som ett slags alternativ syn. Några år senare, när Matt går på universitetet, går Jacks karriär på dekis och han har därför gett sig i lag med  gangstern ”The Fixer”, som ger honom läggmatcher så att han stiger i rankingen. När det är dags för en stormatch så beordrar Fixer honom att förlora. Jack vägrar och vinner matchen och dödas därför efter matchen. Matt begraver sin far och tar sedan juristexamen från universitetet och öppnar en advokatbyrå tillsammans med Franklin ”Foggy Nelson”, sin studiekamrat och sekreteraren Karen Page. Samtidigt så  försöker Matt hämnas sin far genom att, som den maskerade hjälten Daredevil, leta rätt på The Fixer. Det första numret avslutas med att Daredevil/Matt hämnas sin fars död när Fixer, som jagats genom tunnelbanan av Daredevil får en hjärtattack och dör.

Daredevil som han såg ut i det första numret från 1964.

Daredevil som han såg ut i det första numret från 1964.

Trots det unika med en blind superhjälte så blev aldrig Daredevil lika populär som de största av Marvels andra titlar. Han sågs som en andra klassens Spider-Man av många, vilket inte hjälptes av Stan Lees ganska märkliga manus och det ganska usla skurkgalleriet. Serien förde en tynande tillvaro under 1960- och 1970-talen och även om den inte lades ned så led den av ständiga författar- och tecknarbyten. Karen Page skrevs ut ur serien och Daredevil/Matts nya romantiska intresse blev Black Widow varpå de flyttade till San Francisco under en lång period. Man flyttade tillbaks Daredevil till New York igen och till slut tog man in en skräckförfattare: Roger McKenzie. Fem nummer senare gav man en oprövad tecknare en chans att teckna serien. Den tecknaren var Frank Miller.

Miller hade tecknat två nummer av Spectacular Spider-Man (#27-28) där Daredevil gästspelade och chefredaktören Jim Shooter gillade vad han såg. När tecknarjobbet på Daredevil blev ledigt några månader senare och Miller bad honom om det, beslutade Shooter att ge den unge tecknaren en chans. Frank Millers första nummer som Daredevil-tecknare blev nummer 158, som utkom i maj 1979.

Frank Millers serjour på Daredevil kan delas in i tre faser. Den första, mellan numren 158 och 167, kan kallas för Millers lärlingsfas. Här hittar Miller sin visuella stil och fungerar enbart som tecknare. För författandet står Roger McKenzie (utom 167 som skrevs av David Micheliinie) och även om Miller blir mer och mer involverad i manusarbetet så karaktäriseras dessa nummer av ganska tidstypsiska ”flavour of the month”-serier, där en skurk är antagonist i 1-2 nummer för att sedan sättas i finkan, varpå nästa skurk dyker upp o.s.v. McKenzie lämnar serien ganska abrupt och min känsla, även om jag inte har  lyckas få den bekräftad, är att detta skedde efter ett bråk med redaktören Denny O’Neil om ett äventyr som inte klarade Comic Code-granskningen. David Michelinie gör som sagt ett fyllnadsnummer och Frank Miller tar själv över manuspennan i och med nummer 168.

Elektra, Millers mest kända skapelse, dyker upp redan i  hans första nummer som författare.

Elektra, Millers mest kända skapelse, dyker upp redan i hans första nummer som författare.

Den andra fasen infaller mellan 168 och 181. Redan i första numret som skrivs av Miller så märks en klar förändring.  Prosan bär klara drag av klassisk noirdeckare, men även teckningarna känns mer atmosfäriska. I Millers första numret dyker också den karaktär som nog mest förknippas med Frank Miller upp, nämligen Elektra. Elektra är Matts ungdomskärlek som, efter att fadern mördats lämnat honom och nu dyker upp som lönnmördare. En annan kuriositet som dyker upp samma nummer är en bifigur vid namn Alarich Wallenquist. Miller skulle många år senare senare ge samma namn och vissa karaktärsdrag till den mäktige gangsterledaren i Sin City. Några nummer senare dyker också Kingpin för första gången upp i Daredevil. Kingpin, som dittills främst figurerat i Spider-Mans skurkgalleri, förvandlas av Miller från en karikatyr (tänk er en blandning mellan Penguin och Dr.Doom) till en hänsynslös gangsterledare och Daredevils huvudfiende. Istället för en skurk i månaden-konceptet, så jobbar Miller mycket mer med subplots och återkommande figurer.  Efter att ha försökt dra sig tillbaka blir Kingpin återigen indragen i  den undre världen, och när hans före detta underlydande råkat skada Kingpins fru, så startar han ett gangsterkrig och snart är både Daredevil och Elektra inblandade, och till slut hamnar de självfallet på var sin sida. Serien är vid denna tid  fri från ”gästspel” från andra Marvelhjältar, med ett undantag: de i Sverige nästan okända hjältarna Power Man & Iron Fist förekommer i ett nummer. Förutom Daredevil, Kingpin och Elektra (samt förstås seriens vanliga bifigurer) så förekommer Ben Urich, ninjor, småtjuvara Turk och Grotto, samt den gamle DD-skurken Bullseye flitigt. Jag betraktar detta som Millers första guldålder på Daredevil, med numren 179 ”Spiked!” och 181 ”Last Hand” som höjdpunkter dessa serier är spännande, stämningsfulla och allt slutar – såklart – tragiskt. Noterbart är också att Miller överlämnar mer och mer av teckningsansvaret på tuscharen Klaus Janson.

I "Spiked" från Daredevil 179 har Ben Urich huvudrollen.

I ”Spiked” från Daredevil 179 har Ben Urich huvudrollen.

Den tredje och avslutande fasen infaller således mellan 182 och 191. Efter att först ha publicerat en omarbetad version av den sista serie Roger McKenzie skrivit, där Daredevil slåss mot knarklangare och (för första gången) Punisher, så publiceras ett par ennummershistorier som är ganska lättsamma, ja ibland till och med roliga (!). 187-190 ägnas åt att ”knyta ihop säcken” genom att Elektrahistorien får sin upplösning, och 191 blir en slags epilog till hela Millers tid på Daredevil. Miller tecknar i princip inget av dessa nummer själv;  Klaus Janson tecknar 182-190 och det sista numret tecknas av Terry Austin.

Vad hände sedan då? Tja, efter att Frank Miller, efter 34 nummer och nästan fyra år (eftersom tidningen utkom varannan månad till en början) slutade så hade Daredevil gått från en bortglömd titel till Marvels absolut bäst säljande. Frank Miller var en superstjärna och detta fjorde att ingen ville ta över titeln, så redaktören Denny O’Neill fick helt enkelt ta över som författare själv och valde då att lämna över redaktörskapet till Ralph Macchio (nej, inte DEN Ralph Macchio). O’Neill var visserligen redan då en veteran som bland annat vitaliserat Batman på 1970-talet och han lyckas väl hyfsat med att fortsätta i samma urbana stil som Miller, men någonting saknas.  För att skapa en  ”snackis” så tar han visserligen livet av Matts flickvän Heather Glenn, eller rättare sagt så låter han henne ta livet av sig själv,  men detta känns mer som en tidig variant av ”women in refrigerator”-syndromet och som en blek kopia på Millers  ”She’s Alive!” från Daredevil 182. Dessutom så  försätter han Nelson & Murdock i konkurs.  Miller gör två inhopp dels ”Badlands” i nummer 219, en slags västernhistoria tecknad av John Buscema, dels ”Warriors”, som han skrev tillsammans med O’Neill i nummer 226,  där DD-skurken Gladiator har en av huvudrollerna, . Tillsammans med Bill Sienkiewicz  gör han dessutom engångspublikationen Daredevil: Love and War, som handlar om hur Kingpin genom att kidnappa en berömd psykiatrikers fru försöker tvinga honom att bota sin egen fru, Vanessa, som blivit katatonisk. Detta slår dock tillbaka på honom själv; Vanessa vill fly från Kingpin och det våldsamma liv han lever.  Love and War, som publicerades 1986, binder samman Millers ursprungliga Daredevil-serier och hans korta men storstilade comeback som Daredevil-författare: Born Again, som skrevs av Miller och tecknades av David Mazzucheli och som gick i Daredevil mellan 227 och 233 som kom ut mellan februari och augusti 1986

”Born Again” är Frank Millers återkomst som till den titel som gjorde honom berömd, och det är dessutom hans absoluta höjdpunkt, inte bara på Daredevil utan överhuvudtaget. Jag skulle till och med vilja sträcka mig så långt som att kalla detta den bästa historia som gått i en reguljär superhjältetidning någonsin. Handlingen går i korthet ut på att Karen Page (som ni minns från textens inledning), Matts gamla sekreterare och flickvän, efter en misslyckad skådespelarkarriär har blivit heroinist och säljer en lapp med Daredevils hemliga identitet till en langare. Langaren säljer den i sin tur vidare till sin chef och till slut hamnar den hos Daredevils ärkefiende Kingpin. Denne börjar då att systematiskt ödelägga Matt Murdocks liv, som redan innan Kingpins ingripanden varit i obalans. Matt blir anklagad för mutbrott och blir av med sin advokatlicens,  får sitt hem sprängt och Matt hamnar på gatan som uteliggare. Sedan får vi följa Matts ”pånyttfödelse” och när serien når sitt slut kan man väl kalla kampen mellan Daredevil och Kingpin oavgjord, med ett nytt status quo för Matt Murdock som kock  (!) i barndomskvarteren i Hells Kitchen och Karen Page, som lyckats fly till USA och blivit fri från heroinet, vid sin sida.

I dagens serieklimat, där status quo-förändringar blivit så vanliga att det i princip blivit norm,  kan det vara svårt att förstå vilket genomslag ”Born Again” hade 1986. Att ta en etablerad figur och ändra förutsättningarna så radikalt var något som i princip aldrig gjorts. Marvel hade visserligen gjort något liknande med Iron Man något år tidigare, men när den historien var klar var Ironman/Tony Stark tillbaks på ungefär samma position som innan den sviten äventyr inletts. När Miller avslutade ”Born Again”  var Matt/Daredevil en helt annan karaktär än när serien började. Det skulle dröja drygt fem år och sextio nummer innan någon försökte sig på att ”vrida tillbaka klockan” och återförena Nelson & Murdock igen.

Titelsidorna till de tre inledande kapitlen i Born Again-sviten visar hur Matt Murdocks liv slits itu.

Titelsidorna till de tre inledande kapitlen i Born Again-sviten visar hur Matt Murdocks tillvaro rasar samman.

Frank Millers manus är på topp och David Mazzuchellis teckningar är faktiskt ännu bättre än Milles gamle parhäst Klaus Jansons. (Miller och Mazzuchelli skulle dessutom göra Batman- Year One ett år senare.) Miller använder sig av sitt signum, inre monologer, och använder fyra berättare för att driva historien framåt: Matt Murdock och hans resa ner i  sitt personliga helvete och slutliga återuppståndelse, Kingpin, som blir mer och mer frustrerad över att han inte kan besegra en endaste man, Ben Urich, Matts vän och journalist på Daily Bugle som också får komma över sin feghet när han hotas till tystnad samt slutligen Karen Page, som flyr för sitt liv till den ende man hon kunnat lita på och den man hon har förrått: Matt Murdock. Vi får dessutom följa Foggy Nelson och hans nya (och Matts gamla) flickvän Glorianna O’Brien och hur de hanterar Matts försvinnande, men de är inte berättare utan snarare betraktare. Det religiösa temat är ganska påtaglig och alla, utom Kingpin som är historiens djävul, genomgår en personlig kris och en ”återfödelse” och förlåtelse, och den sista rutan är en av de bästa slutscenerna någonsin, oavsett vilket medium vi pratar om. När man dessutom tänker på att DC Comics dessutom publicerade The Dark Knight Returns, en av de viktigaste serieromanerna någonsin i fyra nummer mellan februari och juni samma år, så framstår 1986 som Frank Millers absoluta karriärzenit.

Och sedan blev Daredevil dålig igen. Nja, kanske inte riktigt. Ann Nocenti skrev serien  mellan 1986 och 1991, faktiskt längre än någon annan dittills skrivit serien, och tog serien i en mer övernaturlig riktning, samt skapade den relativt populära skurken Typhoid Mary, men det annorlunda tilltalet gjorde att många Miller-fans inte kände igen serien. D.G Chichester tog över serien 1991, och gjorde den mer ”Millersk” igen, framföt allt i sviten ”Last Rites”, som var en slags fortsättning på ”Born Again” och som åter gjorde Matt Murdock till advokat lagom till jubileumsnumret 300, men känslan var att Chichester snarare var en efterapning av Miller snarare än någon som ville göra sin egen version av Daredevil. Frank Miller skrev ytterligare en Daredevil-serie, miniseruen Daredevil. The man without fear som tecknades av John Romita Junior och kom ut 1993 och är en slags Year One för Daredevil, men serien är en besvikelse. Dels lyfter han stora partier ur flashbacksekvenserna  från Born Again, dels har jag problem med hur han gör om Elektra till en mördare redan under sin tid som Matts flickvän i college. Jag tycker helt enkelt det undergräver temat om den beskyddade och naiva flicka som korrumperas av sitt hämndbegär som Miller etablerade i sina klassiska Daredevil-serier.  Millers miniserie blev dock en av de sista stora framgångarna för Daredevil som figur och serien skulle återpassas till den tynande tillvaro den hade innen Miller tog över serien 1979.

Åtminstone till 2001, då en viss Brian Michael Bendis tog över serien. För första gången hörde jag någon säga att ”detta kan vara bättre än Frank Millers Daredevil!” Om det stämmer eller inte tänker jag berätta nästa gång!

Annonser
Explore posts in the same categories: Serier

Etiketter: , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: