Dock finns det en serie i Walkers digra produktion som är snudd på osskyr: Sams serie, eller Sam’s Strip som den heter på originalspråket. Serien, som skapades av Walker tillsammans med Jerry Dumas,  utgavs åren 1961-63 och har sedan dess varit nästan bortglömd; 1986 gav Semic ut ett album på svenska där man trycke knappt hälften av stripparna och därtill har en del ströpublicering i bland annat tidningen Knasen förekommit. I USA har serien också varit relativt bortglömd, men 2008 så gav Fantagraphics ut en bok som samlar samtiga strippar, samt kommentarer av serieskaparna.

De Gaulle och andra av tidens politiker gästspelar i serien.

Sam’s Strip var en dagsstripserie som skapades av Walker & Dumas i oktober 1961. Den publicerades i 60 tidningar (varav en var svenska Aftonbladet!) vilket är ett ganska lågt antal för en amerikansk dagsstrippserie och lades ner redan i maj 1963. Därmed kan det betraktas som ett av Mort Walkers få misslyckanden, åtminstone kommersiellt. Varför är den då intressant? Jo, serien är en av de första metaserierna. Seriens huvudperson Sam är medveten om att han är en seriefigur; faktum är att seriens premiss går ut på att Sam driver sin egen serie. Sam ”bryter den fjärde väggen”, dvs pratar med läsaren, han skäller ut tecknaren och han driver med seriemediets konventioner (bland annat sätter han fast ett ZOOM-moln på sin bil när han ska säja den.) Dessutom får han ibland besök av andra seriefigurer, allt förstklassigt ritat (inte kalkerat) av tecknaren Jerry Dumas.

Sam får påhälsning av andra seriefigurer.

Sam’s Strip må ha varit före sin tid rent berättartekniskt, men som serie är den oerhört förankrad i det tidiga 60-talet. Olika världspolitiska händelser kommenteras ständigt och en ständig gäst är planeten Jorden (alltid avbildar med en ledsen min och olika plåster) som fäller repliker som ”My Cuba is acting up” (under Kubakrisen) och som Sam med assistent försöker para ihop med ”Fred” (här avbildad som en fredsgudinna). Detta, tilsammans med den udda berättartekniken, kanske gjorde att serien aldrig fick den breda läsekrets man hade hoppats på. Kanske drabbades den av samma öde som Adlai Stevenson, som två gånger förlorade presidentvalet och som, när en supporter ropade ”Nu kommer varenda intelligent amerikan att rösta på er”  sardoniskt lär ha svart ”Men jag behöver en majoritet”. Brist på läsare gjorde att serien lades ner efter endast 15 månader i maj 1963. 1977 skulle dock de två huvudfigurerna återuppstå i serien Sam & Silo, en konventionell skämtserie om två civilklädda småstadspoliser.

Serien kämpade i uppförsbacke och lades ned efter 15 månader.

Hur står sig då Sam’s strip idag? Tja, personligen finner jag den bra mycket roligare änKnasen eller många av dagens trötta skämtserier. Den kräver dock att man är intresserad av genreexperiment och/eller politisk humor. Är man inte insatt i 60-talets heta frågor så finns dock en utförlig förklaringsdel i Fantagraphics utgåva. Slutbetyget blir dock en intressant serie,  dels för den som vill upptäcka en okänd sida av Knasen-skaparen, dels den som vill de se en inspriation till serier som Doonesbury, Bloom County och även John Byrnes She-Hulk.

Först en kort bakgrund till skräckvågen: The Comics Code, serieindustins egna censurregler hade gällt sedan 1954 och behövde en uppfräschning. Eftersom den tillkommit främst som en reaktion på de krim- och skräckserier som var populära på 1950-talet så lättades de reglerna upp. Bland annat behövde man inte skildra kriminella som genuint onda individer, även om man behöll kravet på att skurken skulle straffas i slutet av historien. Dessutom tilläts nu skildringar av ”vampyrer, spöken och varulvar” så länge dessa skildringar var ”enligt klassisk litterär tradition”. Sagt och gjort, marknaden började nu fyllas av skräckserier. Från DC kom tidningar som Ghosts, Swamp Thing (en titel som skulle återupptas tio år senare och då ge en viss Alan Moore ett publikt genombrott) och Secret of Sinister House. Från Marvel kom titlar som Frankensteins Monster, Werewolf by night  och,  förstås, Tomb of Dracula.

De flesta av dessa titlar blev inte särskilt långlivade utan höll i tjugotalet nummer. Faktum är att Tomb of Dracula med sina sjuttio nummer slår närmsta medtävlare i sjuttiotalets skräckvåg med 27 nummer (Werewolf by Night utkom med 43 nummer.) Serien är också ovanlig såtilvida att man hade ett fast kreatörsteam. Gene Colan tecknade seriens samtliga sjuttio nummer och författaren Marv Wolfman(!) skrev ToD  från och med nummer 7  till sista numret. Detta gör att ToD till skillnad från många andra titlar framstår som ett enhetligt verk, både visuellt och berättartekniskt. I och med att Wolfman och Colan i god tid fick veta att serien skulle läggas ned så hade man också möjlighet att ge den ett riktigt avslut.

Tomb of Dracula med tidstypiskt pratbubbelomslag.

Tomb of Dracula utspelas i nutid (läs: 70-talet) och utgår ifrån att Bram Stokers roman är ”verklighet”. Dracula nämner till exempel vid ett tillfälle att Stoker stulit hans dagböcker.  Serien börjar med att Draculas sentida ättling, Frank Drake, kommer till Transsylvanien för att sälja Castle Dracula. Med sig har han sin fästmö Jeanie och sin vän (som självklart har onda avsikter) Clifton Graves. Naturligtvis råkar de återuppväcka den gamle greven, som i förbifarten gör Clifton till sin tjänare och Jeannie till vampyr, varpå Drake tvingas döda henne. När han, tillbaka i London, försöker ta sitt eget liv, räddas han av Rachel van Helsing, barnbarn till Abraham van Helsing, och hennes stumme tjänare Taj Nital. Rachel är naturligtvis blond och vacker, men undgår att bli ”damen i nöd” genom att hon framställs som både modig och intelligent. Taj Nital kommer dock direkt ut vilken pojkbok som helst; stor stark och stum indier i turban och skägg. Efter ett par ganska ordinära skräckäventyr på den engelska landsbygden så tar Marv Wolfman över serien med nummer 7 och introducerar Jonathan och Mina Harkers son, den nu åldrade och rullstolsbundne Quincy Harker som blir vampyrjägarnas informelle ledare samt dennes dotter Edith. Seriens figurgalleri är nu i det närmaste komplett.

Serien går att dela in i två delar. De första trettiotalet numren utspelas i Europa, huvudsakligen London med omnejd. Huvuddelen av äventyren handlar om vampyrjägarnas jakt på Dracula, men Wolfman väver även in en s.k sub-plot, dvs en historia som puttrar ”under ytan” över flertalet nummer för att sedan blomma upp och bli huvudhistoria, där Dracula tampas med en annan fiende, den mystiske Dr. Sun, som i sann kalla kriget-anda visar sig vara Kinas främste vetenskapsman, nu reducerad till en hjärna i en glasburk, och som vill åt Draculas krafter för att ta över världen. Förutom nämnde Sun, som egentligen skulle kunna vara en skurk i vilken av dåtidens superhjältetidningar som helst, så presenteras bara två nya karaktärer, privatdetetktiven och den ”gode” vampyren Hannibal King samt vampyrjägaren och knivspecialisten Blade. Blade kanske några känner igen från filmerna med Wesley Smipes, men den figuren delar inte mycket mer än namnet och vampyrtemat med seriens Blade.

 Halvvägs in i utgivningen av Tomb of Dracula gör serien vad som i dagens serieklimat skulle kallas för en ”omstart” med påföljande nynumrering med en ”ny” #1 och hypeannonser från förlagets sida. Detta var dock sjuttiotalet och numreringen fortsätter obruten och ingenstans på omslaget står orden ”jumping on point” eller ”bold new direction” när Dracula helt sonika byter kontinent och stad och hamnar i Boston. Dr. Sun förpassas till de sälla jaktmarkerna och klichén Taj Nital skrivs ut ur serien. Istället får vi superfegisen och hypernörden Harold H. Harold, skribent på Vampiric Tales. Vampurjägarna, som av olika anledningar trott att Dracula varit död, samlas också i Boston (ingen av dem har tydligen något ”riktigt” jobb) och från och med nummer 36 utspelas handligen i Boston med omnejd. Denna senare del är betydligt mer ockult i sin framtoning, där Dracula nästlar sig in i en satanisk sekt och avlar barn med en av sektmedlemmarna. Hin Håle själv dyker till och med upp i slutet av serien. Denna senare del utmärks också av att vampyrjägarna reduceras till något av bifigurer och att Dracula nu blir seriens verkliga huvudperson.

Rachel van Helsing, här utan sitt trogna, och tämligen värdelösa armborst.

Jag har två stora problem med serien. Det första kan ha att göra med för stort intag (jag läste dessa sjuttio nummer i en följd). Den prosa som utmärker sjuttiotalets skräckserier har förvisso sin charm, men när man läst en sädr 8-900 sidor så börjar man tröttna på repliker som ”Tremble, mortal humans, for I am Dracula…LORD OF ALL UNDEAD!” Det andra problemet är betydligt större. Serien har ibland hyllats som ett av mediets första karaktärsdrivna historier. Problemet är bara att karaktärsdrivna serier kräver intressanta karaktärer, eller åtminstone någon slags karaktärsutveckling. Att Dracula är relativt statisk kan man förlåta, det ligger i karaktärens natur, men att vampurjägarna är det gör att man ganska snart tappar intresset för dem. Den nya figuren Harold H. Harold som förmodligen ska vara antingen ”comic relief” eller en nörd som vi läsande nördar kan identifiera sig med, är om möjligt sämre än stereotypen Taj Nital (”tyst stark utlänning”), främst för att han framstår som så pass osympatisk att man vill att Dracula, eller vem som helst för den delen, ska slita huvudet av honom. Man vet att en serie har ett problem när man som läsare börjar hålla på skurken,och då har jag inte ens nämnt den mörkhyade Blakes ”street smartness” och ”jive talk”. Wolfman verkar själv ha insett detta problem eftersom han reducerar dem till bifigurer ungefär halvvägs in i serien.

Dessutom framstår dessa jägare ibland som rent imbecilla. Striderna mot Dracula är huvudexemplet. I princip varje strid inleds med att Rachel Van Helsing försöker pricka Dracula med sitt armborst, något hon självklart misslyckas med. Sedan kommer machomannen Frank Drake farandes för att ge sig in i nävkamp med greven, vilket resulterar i en åktur in i närmsta vägg, varpå Dracula antingen förvandlar sig till fladdermus eller dimma och undkommer. Man skulle kunna tänka sig att dessa skarpa hjärnor (två av dem ska trots allt föreställa vetenskapsmän) försöker utarbeta en ny strategi, eller åtminstone överge det uppenbarligen verkningslösa armborstet, men, nejdå, nästa konfrontation inleds med att Dr.Van Helsing smyger runt med sitt armborst igen. När dessutom idén att använda silverkulor (något som slog mig efter ungefär 20-30 sidor) efter drygt femtio nummer presenteras av en tidigare fiende till Dracula börjar man starkt ifrågasätta Quincy Harkers påstådda status som briljant uppfinnare och strateg.

Nåväl, jag är kanske lite väl hård mot Harker & co. Tyvärr är det dock så att den enda karaktären med lite potential vid sidan om Drcula själv, privatdeckaren/vampyren Hannibal King, endast förekommer i ett par nummer och då mest i periferin.

Ska man då läsa Dracula? Tja, serien är ett bra exempel på sjuttiotalets skräckvåg och är relativt välskriven om man jämför med de flesta genrekamrater. Så är man nyfiken på genren så kan man leta rätt på antingen de två tjocka Omnibus-böckerna som återtrycker hela serien i färg (den tredje Dracula Omnibusen återtrycker det svatvita systermagasinet och den orkade jag helt enkelt inte läsa nu) eller i de betydligt billigare Essentialutgåvorna. Varning för överdosering dock.

Captain America är en av de äldsta figurerna inom superhjältegenren och debuterade redan i december 1940, skapad av Joe Simon och Jack Kirby. Redan från början tog serien ställning för ett amerikanskt inträde i kriget och när Pearl Harbour anfölls blev snart Captain America en av de allra populäraste seriefigurerna.Efter krigets slut så falnade populariteten för superhjältar i allmänhet och Captain America i synnerhet och 1950 lades tidningen ner (dock innehöll det sista numret bara Captain Americas namn i titeln; själva tidningen innehöll skräckserier). Ett par återupplivningsförsök gjordes under 1950-talet men mottogs ganska kyligt.

I början av 1960-talet lanserade Marvel Comics en rad nya hjälta somSpider-Man och Fantastic Four och genren fick i och med det ett nytt uppsving. Naturligtvis skulle också Captain America återlanseras för den nya, yngre publiken. Detta skedde i Avengers nummer 4 från mars 1964 av Stan Lee och Jack Kirby, och Captain America försågs med en ny bakgrundsstory. I andra världskrigets slutskede så hade Captain America och hans tonåriga sidekick Bucky varit ombord på ett radiostyrt flygplan som exploderat över Nordatlanten och därmed betraktats som döda. Captain America hade dock ramlat från planet och spenderat de följande 20 åren infryst i ett isblock, där han hölls vid liv genom det ”supersoldatserum” som gjort honom till det fysiska praktexemplar som han var. Bucky hade dock strukit med i explosionen. Duons 50-talsframträdanden förklarades bort som gjorda av ”kopior” framtagna av amerikanska regeringen (Dessa ”kopior” skulle senare dyka upp i Captain Americas egen tidning). Den ”nygamla” Captain America blev populär och han blev snart ledare för Avengers och fick en egen tidning. Captain America kan nog sägas vara en av de viktigaste hörnstenarna i Marvels universum.

I Sverige så har dock Captain America aldrig varit någon populär figur. Även om Spider-Man, Hulk, Fantastic Four och X-men både haft egna titlar och getts ut i antologititlar som Marvels Universum så har Captain America varit mycket av en bakgrundsfigur och man har endast gett ut ett par avsnitt i någon antologi. Förklaringen ligger nog främst i figurens natur. Med ett namn som Captain America och en dräkt samt sköld som påminner om den amerikanska flaggan, görs den lätt till ett instrument för den storvulna patriotism som inte alls faller väl ut i Sverige. Där Spider-Man är tonåringen med problem, Hulk är vetenskapsmannen fångad i ett monsters kropp och Fantastic Four kärnfamiljen med alla dess problem, så är Captain America den hjältemodige soldaten som slåss för ”Mom, apple pie and the American Way”. (En annan Marvelserie som heller aldrig slagit i Sverige är, kanske något märkligare, åskguden Thor, men det ber jag att få återkomma till)

Captain America har aldrig slagit i Sverige

Ed Brubaker är en av de mest intressanta serieförfattare som verkar just nu. Jag fick först upp ögonen för honom som författare för Batman där han tilsammans med Greg Rucka skrev ett par intressanta storylines (bl.a Bruce Wayne: Murderer? samt Bruce Wayne: Fugitive). Senare skapade han, tilsammans med Rucka och tecknaren Michael Lark serien Gotham Central som var en polisserie som utspelade sig i Gotham City. Dock var Batman här reducerad till en bakgrundskaraktär, ja snarast en statist, och serien fokuserade helt på poliserna. Brubaker fick här för första gången visa sin skicklighet som kriminalförfattare för en bredare publik. Efter närmare 40 nummer av den titeln skrev han exklusivt kontrakt med Marvel, där han förutom Captain America även fick ta över Daredevil (som jag också kommer att återkomma till vad det lider) samt den kreatörsägda Criminal.

Det första Brubaker gör är att återuppliva Bucky. Ingen stor grej, tänker ni kanske, seriefigurer dör och återuppstår ju hela tiden, men det finns en del som man inte rör. Batmans föräldrar, Peter Parkers farbror Ben, Gwen Stacy…och så Bucky. Detta eftersom dessa personers död anses ha påverkat huvudfiguren så pass mycket att ett återupplivande skulle ta bort mycket av karaktärens kärna. Batman skulle aldrig blivt Batman om hans föräldrar levde, Peter Parker skulle aldir fått lära sig att ”med stora krafter följe stort ansvar” om inte Ben blivit skjuten, aldrig ”blivit vuxen” om inte Gwen Stacy skulle dött och Captain America skulle framstå somlit för lyckad utan Buckys död. Denna ”sanning” slår Brubaker hål på efter 40 år, och vad som kanske är mer sensationellt; han gör det utan att internetfansen blir vansinniga. Naturligtvis beror det hela på sättet han gör det på; han låter inte Bucky uppstå som den glada tonårssidekick han alltid framställs som utan han låter Bucky komma tillbaks som den betydligt mörkare karaktären Winter Soldier.

Från den glade tonårssidekicken...

...till den betydligt mörkare Winter Soldier...

Brubaker var dock inte klar med detta; han tar dessutom död på Captain America. Och vem ska ta över manteln efter Steve Rogers? Jo, Bucky givetvis!

..och slutligen som den nye Captain America

Nu framstår kanske Brubaker som en författare vars enda mål är att chocka läsaren och bryta seriens status quo, men detta kunde inte vara längre ifrån den faktiska sanningen. Nej, Brubaker använder Captain Americas äldste fiende, Red Skull som huvdfiende i en långsamt uppbyggd spionthriller där vaenda vändning och ”chock” känns fullständigt logisk. Återupplivandet av Bucky hanteras som tidigare nämnts på ett föredömligt sätt och karatärens utveckling från en mystisk skuggfigur med snabba enrutorsuppdykanden  till att mot slutet vara seriens huvudperson är riktigt elgant och mycketintressant att följa. Captain America och Death of Captain America samlar numren 1-42 (Marvel hade ett tag dille på att starta om numreringen på sina titlar. Numera använder man sig dock mer och mer av ursprungsnumreringen, vilket får till följd att senaste Captain America #51 följs av #600) samt Winter Soldier Special och det faktum att Brubaker lyckas berätta en enda lång, sammanhängande historia i dessa 42 nummer är värt en eloge bara det. Det man möjligen kan klaga på är att starten är ganska långsam (efter fyra nummer kände jag att hypen var ju bara hype) vilket i och för sig inte gör så mycket när man läser 42 nummer i ett svep, men som kan vara nog så frustrerande om man följer denna titel på månadsbasis. (Å andra sidan är det ett genomgående problem inom superhjälteserier, kallas för dekompression och är förmodligen fötjänt av en aldeles egen bloggpost.) En annan svaghet hos Brubaker som inte framkommer i dessa samlingar men väl i miniserien Captain America:Reborn som, får man anta, kommer att ingå i en tredje Omnibus-samling, är att han är relativt dålig på klassisk svulstig superhjälteepik. Nej, Brunaker är bäst på jordnära action av kriminal- eller, som i detta fall, spiontyp. Dessa samlingar kan därför rekommenderas varmt.

För den som är sugen på att läsa Brubaker, men kanske inte vill plöja närmare 900 sidor, rekommenderas istället Criminal, som finns i en mycket prisvärd samling.

Nåväl, den senaste filmen som setts är Battle of Britain från 1969. Jag hade förväntat mig en matinéliknande film med onda tyskar och engelska gentlemän som hjätemodigt ropade ”Tally ho, old chap!” och gjorde loopar med sina Spitfires runt tyskarnas Stukas. Riktigt så illa blev det nu inte. Istället fick jag se en film där tyskarna talar tyska och inte utmålas som speciellt ondskefulla, med undantag för Hermann Göring som är oerhört arrogant och pompös, något som dock sägs stämma med verkligheten enligt de som träffade den riktige Göring. Britterna (eller snarare engelsmännen) utmålas visserligen som hjältemodiga, men inga superhjältar, och några ”Tally Ho!”-utrop förekommer inte (dock ett ”old chap”). De engelska flygarna gestaltas av dåtidens skådespelarelit, eller vad sägs om Laurence Olivier, Trevor Howard, Robert Shaw och Michael Caine i de bärande rollerna?

Hur är då filmen? Tja sådär. Det verkar som om filmskaparna inte riktigt kan bestämma sig om de ska ta ett brett grepp över hela det tyska invasionsförsöket eller om man ska följa männen på den flygbas där stora delar av filmen utspelas. Resultatet blir varken hackat eller malet; t man kommer inte flygarna in på livet direkt och trots de talangfulla skådespelarna är det svårt att skilja karaktärerna åt eller bry sig om deras öden. Någon helhetsbild av slaget om Storbritannien får man inte heller. Terrorbombningarna av London skildras i två scener; en genom ett hotellfönster från det Londonhotell där en av flygarna befinner sig med sin fru och den andra scenen en något förvirrad scen där en annan av flygarna springer runt i ett regnigt London. Civila existerar i filmen endast som statister och de enda kvinnorna som förekommer är fruarna till två av piloterna.

Slutomdömet blir att man nog kan hoppa över denna film. Är man intresserad av Slaget om Storbritannien så finns det dokumentärer som skildrar alla aspekter betydligt bättre än denna film.

Nästa gång återvänder vi till vårt östra grannland för filmatiseringen av Okänd soldat. Väl mött då!

TV4-profilerna är nu upprörda och kallar recensionen för ”illvillig” och tycker att Jane Magnusson kräkts på dem. Den ende som verkar ha lite självdistans är, inte helt oväntat, Peppe Eng som säger: -Kanske var det också lite för kollegialt. Dessutom var det kanske fel forum, steget till stora scenen på Berns blev för stort. Kanske det, Peppe. Kanske betyder inte det faktum att dina kompisar skrattar åt dina fräckisar i bastun att du ska åka ut på standup-turné heller.

Frågan är naturligtvis hur det kunde gå så snett. Hur kunde fyra, åtminstone normalintelligenta, personer få för sig att sätta upp en revy efter ett lyckat framträdande på en firmafest? För att dra en paralell; när min far för tjugotalet år sedan vann en sångtävling på en firmafest hade han knappast några tankar på att åka ut på folkparksturné. Naturligtvis är det fråga om olika personlighetstyper; Malou & co är mediemänniskor som vill stå i rampljuset och min far är ingenjör som trivs aldeles utmärkt i ljuset från skrivbordslampan. Men någonstans bottnar detta ändå i något annat. De senaste åren så har amatörismen blivit trend. Sådana saker som talang spelar liten roll bara man är ett ”namn”. Följdaktligen har vi ”Dancing with the stars” där personer som Tony Rickardsson, Magnus Samuelsson och Anna Book dansar utan att kunna det på bästa sändningstid, ivrigt påhejade av en miljonpublik. Vi har också ”Stars on ice” där liknande stjärnor ska låra sig konståking och ”Tinas cookalong” där stjärnor ska lära sig laga mat. Amatörerna har julafton och det har till och med gått så långt att ”Allsång på Skansen” numera har en programledare som inte kan sjunga. Det intressanta är att TV4 är den kanal som gått i bräschen för denna typ av program. Nu har några av deras profiler bittert fått erfara att talang för det man tänkt göra faktiskt kan vara ganska bra. Låt oss hoppas att det blir en väckarklocka.

Filmen bygger på en roman av den finske författaren Anntti Tuuri och romanen är i sin tur en del av en större serie, Österbottenserien. I centrum står en pluton reservister från den lilla byn Kuhava, och kanske allra mest brödraparet Hakala, Martti och Paavo. Den som förväntar sig någon gung ho-film av typiskt Hollywoodsnitt blir besviken. Istället får man en mycket grym, och i mina ögon mycket finsk, krigsskildring, där de enkla bondpojkarna genom filmens dryga tre timmar bombaderas av artillerield och beskjuts av den både tekniskt och numerärt överlägsna sovjetiska angripararmén. De soldater som överlever blir alltmer uppgivna och krigströtta och när filmen slutar må de vara hjältar men inte inte för att de utfört några hjältedåd, utan för att de gjort sin plikt och vägrat ge upp.

Filmen är en mycket bra krigsfilm. Den skildrar på ett trovärdigt sätt den enkla soldatens utsatthet och väver även in delar av Finlands historia (bland annat anar man den motsättning mellan vita och röda som fortfarande levde kvar 1939). Alla de som är intresserade av vårt östra grannland och dess krigshistoria får här en bra historielektion. En varning ska dock utfärdas för en del riktigt obehagliga scener.

Nästa film blir en film som jag på förhand antar innehåller mer än sin beskärda del av utrop som ”Tally ho!” och ”Old chap!”, nämligen Battle of Britain.

The Pianist från 2002 handlar om den polsk-judiske pianisten Wladek Szpilman, spelad av Adrien Brody, och hans vedermödor i det av nazisterna ockuperade Polen. Filmen är regisserad av Roman Polanski, själv överlevande från ghettot i Krakow och baseras på Szpilmans egna memoarer. I fokus står Wladek, äldste sonen i den välbärgade judiska familjen Szpilman och en mycket skicklig pianist. I filmens inledningscen skakas den radiostation där Szpilman spelar av explosioner; Tyskland har invaderat Polen. Wladek rusar hem till sin familj som packar för att fly undan nazisterna. Då får de dock beskedet att Storbritannien och Frankrike förklarat krig mot Tyskland. De jublar och beslutar sig för att stanna kvar i Warsawa, övertygade om att kriget nu blir en kortvarig affär.

Hur det gick med den saken vet vi ju alla. Nazisternas övergrepp blir allt värre; från att först begränsa den mängd kontanter judiska familjer får ha hemma, via proklamationen att alla judar ska böra Davidsstjärnan till ihopfösningen av Warsawas 500.000 judar i ett trångt ghetto och den systematiska utrotningen av den judiska befolkningen. Polanski, som kanske mer är känd för sina thrillers och skräckfilmer, väljer ett lite annorlunda sätt att skildra nazisternas grymheter. Istället för att spela på sentimentalitet så betonar han det absurda i Förintelsen. När skräcken och vreden är borta finns det bara det kvar; absurditeten i att man på ett industriellt sätt försökte utrota en hel folkgrupp. The Pianist är en stark film som berör, men på ett litet oväntat sätt. En av filmens starkaste scener utspelas då Wladek stirrar ut över det av tyskarna demolerade ghettot och hela den tyska krigsapparatens förstörelsekraft och -lusta blir uppenbar.

Brodys tolkning av Szpilman, som han vann en Oscar för, är riktigt bra. Från att i filmens inledning vara något av en sprätt så förvandlas han genom filmens gång till att bli nästan som ett jagat djur, som nästan tappat förmpgan att tala och med alla instinkter inställda på att överleva.

The Pianist är en mycket bra film. Förutom Brodys Socar fick filmen även Oscars för Bästa Regi och Bästa manus efter förlaga. Filmen fick även guldpalmen i Cannes. Den får även mina varmaste rekommendationer.

Nästa film utspelas hos våra grannar i öst: Talvisota.

Hitler-the rise of evil är en amerikansk miniserie från 2003 på 2×90 minuter. Vi får följa Adolf Hitler från barndomen i Österrike, via första världskrigets skyttegravar och fram till efterkrigstidens politiska kaos och det slutliga maktövertagandet. En biografisk miniserie om en av historiens mest ökända personer i en intressant tid, kan det bli dåligt? Ja, tyvärr kan det bli det.

Det första problemet jag har med HTroE är alla förenklingar. Hur nazisterna på bara några år kunde gå från ett perifert extremistparti som ingen riktigt tog på allvar till ett statsbärande parti är en av 1900-talets intressantaste frågeställningar. Nu kan man visserligen inte begära att en miniserie på tre timmar avsedd för en mainstreampublik  ska ge en fullständig genomgång av de samverkande faktorer som gjorde att det politiska landskapet i mellankrigstidens Tyskland såg ut som det gjorde, men man ger knappast ens en ansats till förklaring. Den tyska militärens bitterhet över kapitulationen i första världskriget berörs ytligt, främst genom Enrst Röhm (spelad av Peter Stormare!) och hans frivilligkår, de sociala oroligheterna nämns inte alls och den ödesdigra hyperinflationen berörs knappast heller (”Nu kostar en limpa femhundratusen mark”, ropar någon på ett nazistmöte). Istället ges vi en förklaring till nazisternas framgångar: Hitlers talekonst. Nu var visserligen Hitler en extremt skicklig demagog, men att göra detta till huvudförklaring är förenklingar på lågstadienivå; det är litegrann som att förklara den kubanska revolutionen med att Fidel Castro har ett snyggt skägg.

Mitt andra huvudproblem med serien är porträtteringen av Adolf Hitler. Vi får veta att lille Adolf redan som barn stirrade ondsint ut genom fönster, brände upp bikupor och hatade judar. Robert Carlyle som spelar den vuxne Hitler pendlar mellan att le snett och att överspela värre än Jim Carrey. Nu menar jag inte att man på något sätt ska glorifiera Hitler, men att förvandla honom till en seriefigur ger oss knappast en förklaring till vem mannen som skulle bli ansvarig för historiens värsta brott var. Och det var väl någonstans meningen med denna miniserie? Faktum var att tankarna snarare gick till Anakin Skywalker i de senaste Star Wars-filmerna än till nazisterna och jag väntade mig flera gånger att få höra Darth Vader-temat spelas. Scenen där Adolf Hitler galet stirrande i spegeln klipper sin mustasch till dess karakteristiska form fångar detta pekoral bättre än någonting annat.

Nej, denna minserie ger absolut inga förklaringar till varför nazisterna kom till makten. På CBS hemsida finns en ”Teachers study guide”. Mitt tips till alla historielärare; skippa miniserien och gå direkt på någon av de biografier om Adolf Hitler som finns. Visar ni denna miniserie för era studenter måste nog åtminstone ett par lektionstimmar ägnas åt att peka ut alla felaktigheter och förenkligar. Till alla andra; undvik om ni inte vill småle åt Carlyles överspel.

Härnäst en film jag har betydligt större förväntningar på: The Pianist.

Här följer då listan över filmer som ska ses:

Hitler-Rise of evil (miniserie)

The Pianist

Battle of Britain

Talvisota

Das Boot (miniserien)

Tuntematon sotilas

Pearl Harbor

Stalingrad

The thin red line

Cross of Iron

Sophie Scholl- die letzten Tage

The bridge on the river Kwai

The Great Escape

Saving Private Ryan

Valkyrie

Band of Brothers (miniserien)

Flag of our Fathers

Letters from Iwo Jima

Schindlers List

Der Untergang

Nuremberg

Judgement at Nuremberg

Högt och lågt alltså, en del matinéfilm och en del realistisk krigsskildring. Tjugotvå filmer/miniserier allt som allt. Vi får se vilket som sker först; att jag tröttnar på krigsfilmer eller att jag blir vräkt pga ljudet från min hemmabio. Nu ska jag dock börja med Hitler-Rise of Evil, Vi hörs!

För att börja från början; Disneys köp av Marvel behöver faktiskt inte betyda speciellt mycket. Disney köper Marvel för att det är ett starkt varumärke med en mycket stark filmavdelning med kassakor som ”Iron Man” och ”X-men”. En annan aspekt är att Disney på senare år inte lyckats nå en viktig målgrupp; unga pojkar. Unga flickor når man med sina prinsessfilmer, Hannah Montana och annat mer eller mindre kvalitativt material, små barn når man med serier som ”Little Einstein” och liknande men pojkarna har varit ett problem. Med Marvels intellektuella kapital och Disneys skickliga marknadsföring kan vissa Marvelserier nåt ut till den publiken. Med all säkerhet kan vi förvänta oss tecknade Spider-Man-filmer drekt till TV-marknaden, riktade till en ung publik. Lyckas man sedan få samma publik att köpa serier så är det stora problem Marvel haft, nämligen återväxten, löst. En win-win situation således.

Vilket inflytande kan då Disney tänkas ha på Marvelserierna? Risken att de disneyfieras finns naturligtvis, men är nog mycket liten. Visst har Disney varit mån om att ha en ”familjevänlig” stämpel, men detta har i princip bara gällt det egna märket. Man bör ha i åtanke att Disney faktiskt äger filmstudion Miramax, som gett ut filmer som Pulp Fiction, Kill Bill vol 1 och 2 samt Kevin Smiths filmer; filmer som knappast kan sägas vara riktade till samma publik som Den lilla sjöjungfrun eller Bambi. Visst kommer det att dyka upp Marvelserier specifikt riktade till en yngre publik, men dessa finns redan idag, och förhoppningsvis kommer man låta MAX- och ICON-etiketterna (som publicerar ”vuxnare” material) att överleva.

Till alla de som förvånas över att jag sjunger Disneys lov; jag skriver detta lika mycket för att övertyga mig själv som någon annan. Någonstans känns det lite olustigt att Marvel tagits över av ”The Evil Empire”.