Det är dags att återuppväcka den här bloggen ifrån de döda och vad passar väl då bättre än att skriva om en mycket berömd, odöd, herre; Vlad Dracula i egen hög person! Närmare bestämt Dracula enligt Marvel Comics, som gav den blodtörstige greven en egen tidning, Tomb of Dracula. ToD var en del av det tidiga sjuttiotalets våg av skräckserier och utkom med hela 70 nummer, vilket gör den till den i särklass mest långlivade titeln. ToD var även unik på andra sätt.
Först en kort bakgrund till skräckvågen: The Comics Code, serieindustins egna censurregler hade gällt sedan 1954 och behövde en uppfräschning. Eftersom den tillkommit främst som en reaktion på de krim- och skräckserier som var populära på 1950-talet så lättades de reglerna upp. Bland annat behövde man inte skildra kriminella som genuint onda individer, även om man behöll kravet på att skurken skulle straffas i slutet av historien. Dessutom tilläts nu skildringar av ”vampyrer, spöken och varulvar” så länge dessa skildringar var ”enligt klassisk litterär tradition”. Sagt och gjort, marknaden började nu fyllas av skräckserier. Från DC kom tidningar som Ghosts, Swamp Thing (en titel som skulle återupptas tio år senare och då ge en viss Alan Moore ett publikt genombrott) och Secret of Sinister House. Från Marvel kom titlar som Frankensteins Monster, Werewolf by night och, förstås, Tomb of Dracula.
De flesta av dessa titlar blev inte särskilt långlivade utan höll i tjugotalet nummer. Faktum är att Tomb of Dracula med sina sjuttio nummer slår närmsta medtävlare i sjuttiotalets skräckvåg med 27 nummer (Werewolf by Night utkom med 43 nummer.) Serien är också ovanlig såtilvida att man hade ett fast kreatörsteam. Gene Colan tecknade seriens samtliga sjuttio nummer och författaren Marv Wolfman(!) skrev ToD från och med nummer 7 till sista numret. Detta gör att ToD till skillnad från många andra titlar framstår som ett enhetligt verk, både visuellt och berättartekniskt. I och med att Wolfman och Colan i god tid fick veta att serien skulle läggas ned så hade man också möjlighet att ge den ett riktigt avslut.
Tomb of Dracula med tidstypiskt pratbubbelomslag.
Tomb of Dracula utspelas i nutid (läs: 70-talet) och utgår ifrån att Bram Stokers roman är ”verklighet”. Dracula nämner till exempel vid ett tillfälle att Stoker stulit hans dagböcker. Serien börjar med att Draculas sentida ättling, Frank Drake, kommer till Transsylvanien för att sälja Castle Dracula. Med sig har han sin fästmö Jeanie och sin vän (som självklart har onda avsikter) Clifton Graves. Naturligtvis råkar de återuppväcka den gamle greven, som i förbifarten gör Clifton till sin tjänare och Jeannie till vampyr, varpå Drake tvingas döda henne. När han, tillbaka i London, försöker ta sitt eget liv, räddas han av Rachel van Helsing, barnbarn till Abraham van Helsing, och hennes stumme tjänare Taj Nital. Rachel är naturligtvis blond och vacker, men undgår att bli ”damen i nöd” genom att hon framställs som både modig och intelligent. Taj Nital kommer dock direkt ut vilken pojkbok som helst; stor stark och stum indier i turban och skägg. Efter ett par ganska ordinära skräckäventyr på den engelska landsbygden så tar Marv Wolfman över serien med nummer 7 och introducerar Jonathan och Mina Harkers son, den nu åldrade och rullstolsbundne Quincy Harker som blir vampyrjägarnas informelle ledare samt dennes dotter Edith. Seriens figurgalleri är nu i det närmaste komplett.
Serien går att dela in i två delar. De första trettiotalet numren utspelas i Europa, huvudsakligen London med omnejd. Huvuddelen av äventyren handlar om vampyrjägarnas jakt på Dracula, men Wolfman väver även in en s.k sub-plot, dvs en historia som puttrar ”under ytan” över flertalet nummer för att sedan blomma upp och bli huvudhistoria, där Dracula tampas med en annan fiende, den mystiske Dr. Sun, som i sann kalla kriget-anda visar sig vara Kinas främste vetenskapsman, nu reducerad till en hjärna i en glasburk, och som vill åt Draculas krafter för att ta över världen. Förutom nämnde Sun, som egentligen skulle kunna vara en skurk i vilken av dåtidens superhjältetidningar som helst, så presenteras bara två nya karaktärer, privatdetetktiven och den ”gode” vampyren Hannibal King samt vampyrjägaren och knivspecialisten Blade. Blade kanske några känner igen från filmerna med Wesley Smipes, men den figuren delar inte mycket mer än namnet och vampyrtemat med seriens Blade.
Halvvägs in i utgivningen av Tomb of Dracula gör serien vad som i dagens serieklimat skulle kallas för en ”omstart” med påföljande nynumrering med en ”ny” #1 och hypeannonser från förlagets sida. Detta var dock sjuttiotalet och numreringen fortsätter obruten och ingenstans på omslaget står orden ”jumping on point” eller ”bold new direction” när Dracula helt sonika byter kontinent och stad och hamnar i Boston. Dr. Sun förpassas till de sälla jaktmarkerna och klichén Taj Nital skrivs ut ur serien. Istället får vi superfegisen och hypernörden Harold H. Harold, skribent på Vampiric Tales. Vampurjägarna, som av olika anledningar trott att Dracula varit död, samlas också i Boston (ingen av dem har tydligen något ”riktigt” jobb) och från och med nummer 36 utspelas handligen i Boston med omnejd. Denna senare del är betydligt mer ockult i sin framtoning, där Dracula nästlar sig in i en satanisk sekt och avlar barn med en av sektmedlemmarna. Hin Håle själv dyker till och med upp i slutet av serien. Denna senare del utmärks också av att vampyrjägarna reduceras till något av bifigurer och att Dracula nu blir seriens verkliga huvudperson.
Rachel van Helsing, här utan sitt trogna, och tämligen värdelösa armborst.
Jag har två stora problem med serien. Det första kan ha att göra med för stort intag (jag läste dessa sjuttio nummer i en följd). Den prosa som utmärker sjuttiotalets skräckserier har förvisso sin charm, men när man läst en sädr 8-900 sidor så börjar man tröttna på repliker som ”Tremble, mortal humans, for I am Dracula…LORD OF ALL UNDEAD!” Det andra problemet är betydligt större. Serien har ibland hyllats som ett av mediets första karaktärsdrivna historier. Problemet är bara att karaktärsdrivna serier kräver intressanta karaktärer, eller åtminstone någon slags karaktärsutveckling. Att Dracula är relativt statisk kan man förlåta, det ligger i karaktärens natur, men att vampurjägarna är det gör att man ganska snart tappar intresset för dem. Den nya figuren Harold H. Harold som förmodligen ska vara antingen ”comic relief” eller en nörd som vi läsande nördar kan identifiera sig med, är om möjligt sämre än stereotypen Taj Nital (”tyst stark utlänning”), främst för att han framstår som så pass osympatisk att man vill att Dracula, eller vem som helst för den delen, ska slita huvudet av honom. Man vet att en serie har ett problem när man som läsare börjar hålla på skurken,och då har jag inte ens nämnt den mörkhyade Blakes ”street smartness” och ”jive talk”. Wolfman verkar själv ha insett detta problem eftersom han reducerar dem till bifigurer ungefär halvvägs in i serien.
Dessutom framstår dessa jägare ibland som rent imbecilla. Striderna mot Dracula är huvudexemplet. I princip varje strid inleds med att Rachel Van Helsing försöker pricka Dracula med sitt armborst, något hon självklart misslyckas med. Sedan kommer machomannen Frank Drake farandes för att ge sig in i nävkamp med greven, vilket resulterar i en åktur in i närmsta vägg, varpå Dracula antingen förvandlar sig till fladdermus eller dimma och undkommer. Man skulle kunna tänka sig att dessa skarpa hjärnor (två av dem ska trots allt föreställa vetenskapsmän) försöker utarbeta en ny strategi, eller åtminstone överge det uppenbarligen verkningslösa armborstet, men, nejdå, nästa konfrontation inleds med att Dr.Van Helsing smyger runt med sitt armborst igen. När dessutom idén att använda silverkulor (något som slog mig efter ungefär 20-30 sidor) efter drygt femtio nummer presenteras av en tidigare fiende till Dracula börjar man starkt ifrågasätta Quincy Harkers påstådda status som briljant uppfinnare och strateg.
Nåväl, jag är kanske lite väl hård mot Harker & co. Tyvärr är det dock så att den enda karaktären med lite potential vid sidan om Drcula själv, privatdeckaren/vampyren Hannibal King, endast förekommer i ett par nummer och då mest i periferin.
Ska man då läsa Dracula? Tja, serien är ett bra exempel på sjuttiotalets skräckvåg och är relativt välskriven om man jämför med de flesta genrekamrater. Så är man nyfiken på genren så kan man leta rätt på antingen de två tjocka Omnibus-böckerna som återtrycker hela serien i färg (den tredje Dracula Omnibusen återtrycker det svatvita systermagasinet och den orkade jag helt enkelt inte läsa nu) eller i de betydligt billigare Essentialutgåvorna. Varning för överdosering dock.
